Rubrik

 



En dålig kväll

Jag börjar med att be om ursäkt, men det här inlägget kommer inte att bli någonting annat än ett enda stort jävla... ja, jag vet inte vad. Jag känner mig så jävla onöjd med allt som har med bloggen att göra, och har fan gjort det minst en vecka bakåt. Det känns som att jag inte ens fucking kan göra rätt. Det jag skriver känns efterblivet, bilderna jag tar blir inte bra nog (speciellt inte de på mig), jadajadajada. Jag ska nog fan radera hela jävla skiten sen. Jag kommer, med typ all säkerhet, inte ens känna mig nöjd med det här jävla inlägget sen heller. Alltså, jag är medveten om att det finns anledningar till att allt jag gör känns fel just nu, I guess, men ändå. Och det känns som att jag inte gör något annat än att gå här och fucking vänta på att något som aldrig kommer att hända ska hända, typ (t.ex hemflytten, börja med DBT:n igen, göra någonting meningsfullt, och ett par andra lite mer privata saker). Typ som att jag sitter fast, eller som att jag och mitt liv är pausat men tiden bara rinner iväg ändå, och jag bara... ja, sitter fast.

Människor, ni får ursäkta det här inlägget, men ni måste förstå att jag inte kan... nej, jag vet inte ens vad det är jag inte ska kunna göra. Så ursäkta mig om mitt mående / mina dåliga dagar på något sätt gör er besviken, eller whatever, men det är helt enkelt såhär det är. Och om vi ska vara positiva så kämpar jag åtminstone med allt det här. Men jag måste faktiskt få lov att känna mig tvär och skriva av mig lite frustration ibland, fast jag egentligen är väldigt mycket mer än bara tvär och frustrerad - men det finns ju saker som man helt enkelt inte kan skriva om. Fuck you, dra helvete. Det är fucking jobbigt att gå runt och kämpa mot en del av sig själv varenda jävla dag. Jag får ha dåliga dagar, OK? Det gör mig inte till någon dålig person (försöker jag intala mig själv, men det går fan inte bra för tillfället). Fan alltså... vilken jävla nedåtsväng. Orkar fan inte. Just nu vill jag verkligen inte vara jag. Godnatt.



Borderline personality disorder - part I

Hello. Jag tänkte skriva om Borderline. Borderline är det engelska ordet för Emotionellt instabil personlighetsstörning, men som ni vet så föredrar jag engelska framför svenska (för att jag tänker på engelska, och för att det helt enkelt låter finare), så jag säger Borderline. Just nu är jag helt inne i boken I hate you don't leave me - understanding the borderline personality (för andra gången). Borderline är omöjligt att helt förstå sig på, även för mig som faktiskt har det... men, jag har tänkt skriva en del om saken. Mitt privata skrivande om saken är väldigt väldigt mycket större och mer... djupt, men jag tänkte ändå skriva ett par inlägg om saken och ha ett ''borderline tema'' - Min egen översättning av delar av boken, mina egna tankar, känslor och erfarenheter etc. Personligen så tycker jag att det här är ett väldigt fascinerande ämne. Det här betyder väldigt mycket för mig, och det känns väldigt bra för mig att lägga ner tid på det här, det känns som att jag verkligen gör någonting som är meningsfullt. Det här blir första inlägget, det blir något av en introduktion (*drumroll).



Borderline är och förblir en sjukdom som förvirrar allmänheten och förskräcker de professionella. Borderline-personen är patienten som psykologer och terapeuter fruktar mest, och många vet inte ens hur man ska behandla henne. Som Marsha Linehan, expert på BPD säger - Borderline personer är psykologernas version av en tredje gradens brännskada, de har ingen ''emotionell hy'', minsta beröring kan leda till enorm smärta. En borderline-person lider av en slags emotionell hemofili (blödarsjuka); om du sätter en nål mot hennes ömtåliga hy så kommer hon att förblöda (känslomässigt).

Borderline innebär ett stort lidande för de drabbade, och kommer också att involvera omgivningen i hög grad. Som med andra personlighetsstörningar ska tillståndet gå att spåra åtminstone till tonåren och orsaka kliniskt signifikant lidande och funktionsnedsättning. Orsakerna till borderline är inte helt klarlagda men de flesta forskare anser att det rör sig om ärftliga sårbarhetsfaktorer som i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor och traumatiska händelser formar de här dragen, även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.

Det mest påtagliga hos borderline-personen är de dramatiska svängningarna i måendet och humöret. Känslorna kan svänga mellan att hon ser allt som underbart till att hon tycker att allt är nattsvart och hon ser inte nyanserna där emellan. Hon agerar och tolkar omvärlden utifrån den känsla som för tillfället är starkast. Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.

Borderline-personen har en ständigt närvarande tomhetskänsla, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta. Det är vanligt att hon upplever en stor tomhet inom sig, som andra kanske har svårt att se eller förstå. Hon känner sig ensam, utanför och missförstådd. Borderline-personen kan ofta uppleva overklighetskänslor. Känslorna kan ofta vara svåra att förklara, men det innebär att man upplever sig själv eller det som händer som overkligt eller att det inte riktigt angår en. Ibland känns det som att jag inte ens finns, ibland känns det som att jag står utanför mig själv och ser på mig själv eller som att någon annan ser genom mina ögon etc.


Borderline-personen saknar känslan av en riktig identiet. När hon ska beskriva vem hon är, är det vanligt att hon ritar upp en väldigt förvirrad och motsägelsefull självbild. Hon söker ''hela'' och ''bra'' karaktärer att fylla tomrummet med. Verkliga eller befarade separationer upplevs som starkt ångestframkallande och undviks därför med alla medel. Inte sällan leder också separationsupplevelser eller andra motgångar till hot om självmord och dylikt.

Sammanhängande perioder av belåtenhet är främmande för borderline-personen. Kronisk tomhet finns konstant inom henne - ofta blir det för mycket och hon hanterar detta med självdestruktiv impulsivitet (genom t.ex självstympning, droger, hetsätning, svält, shopping sprees, sexuell promiskuitet etc). Hon kan försöka ta sitt liv på grund av just detta, men inte nödvändigtvis med viljan att dö - utan för att känna någonting, och för att känna att hon faktiskt lever. Självdestruktivitet och självmordsbenägenhet är väldigt vanligt bland borderlines - 70% av borderlines har någon gång försökt ta sitt liv. Statistik visar att 20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%. Missbruk och beroende är en väldigt stor riskfaktor hos borderline-personen. Återkommande stark ångest och nedstämdhet gör att man lätt lockas att ”självmedicinera” med alkohol, droger och överdoser av läkemedel.

Det känns väldigt viktigt för mig att tillägga att alla med borderline är olika - precis som ''normala människor'' eller personer med någon annan diagnos. Och man är inte bara sin diagnos. Jag är inte bara borderline, trots att jag är borderline. Jag är verkligen ingen normal typ, men det är OK. It's OK not to be OK. Jag är så jävla speciell, och det är också OK. Jag kan faktiskt en del stora fördelar med mig själv (som borderline-person), jag har många fina (och ovanliga) personliga egenskaper. Mina känslor är en av de stora fördelarna, men det är så jävla svårt att förklara, men när jag känner typ kärlek och lycka så känns så jävla stort. Ibland för stort. Jag kan bli så otroligt jävla stark, jag kan bli otroligt jävla lycklig och jag kan älska så jävla starkt. Det går inte ens att förklara styrkan i mina känslor, varken de fina eller de hemska känslorna.

Ett sista och tungt vägande citat från boken: ''Med dess extrema känsloläge och beteende, är borderline-personen både den bästa och den värsta mänskliga karaktären'' - det är precis vad jag alltid har sagt, och vad de som faktiskt känner mig på riktigt säger. Jag är definitionen av bittersweet (bitterljuv). Jag är verkligen alldeles underbar, med ett stort ''men''.




Skrivet den 13de mars 2017, framflyttat och uppdaterat.