Vårat ställe

Igårkväll gick Zeke och jag till vårat ställe som inte finns kvar längre. Jag har varit något hjärtekrossad över detta i ett par år nu, för jag har ju varit helt säker på att den här platsen, vårat vackra ställe (läs: ett av våra ställen) inte finns kvar längre. Både Zeke och jag älskade den där perfekta gläntan, det var ett asfint ställe som vi gick igenom mitt i en lite längre promenad som vi brukade gå mycket förr (som är på närmare fem kilometer). Men vi har inte varit där på säkert två-tre år, för bara ett litet tag efter att jag tog bilderna nedan (maj 2015) så spärrades vägen dit av och på håll kunde man se hur de rev ner skogen och började bygga hus. :(( Jag har inte varit där sedan dess, jag har gått förbi ''byggarbetsplatsen'' men inte gått in i själva området. 

Jag kände mig väldigt nere igår (av andra anledningar, som jag skrev om här i förrgår) och kände att jag behövde komma ut och röra på mig lite, så jag tog med mig Zeke ut och började gå, jag visste inte riktigt vart vi skulle gå, och sen kom jag på att vi kunde gå förbi där, gå in i området, bara för att se vad de gjort med vårat ställe, jag var nog (lite diskret) ute efter att strö salt i såren typ, jag visste att det bara skulle göra mig mer ledsen att se... och så kommer vi dit, och jag ser att den där perfekta gläntan finns kvar. De hade dock byggt en massa hus bredvid, på andra halvan av ängen typ, men just den där speciella biten fanns kvar. Zeke, aaaslycklig, fick springa lös på ängen och i skogen bredvid, och jag bara gick där och tog in allt, var där och då. Det går inte att förklara hur tacksam jag känner mig över att vårat vackra ställe finns kvar. Vi tog samma promenad imorse, och jävlar va fint det kändes.❤
 
 
Här har vi den där speciella platsen, vårat ställe, maj 2015. Jag tycker att det här är ett par av mina bättre foton! 


Och såhär såg det ut idag, väldigt dött, men ack så glada vi båda var att stället ens fanns kvar. :) Om en två-tre veckor kommer det att vara typ lika fint där som det var på bilderna ovan... då kommer vi att spendera mycket tid där! 
 
Zeke är sååå glaaad att vara tillbaka!!! 


En bitter och deprimerad period

Hej. Jag kom precis ut ur duschen och tänkte skriva av mig lite innan jag fortsätter med mitt projekt här.

Jag är i en lite deppig period just nu känner jag, och ärligt talat så känner jag mig även lite bitter, och det känns inte helt OK, det känns lite skamligt typ, jag känner mig asjobbig... det är tyvärr självklart att det påverkar mina relationer när jag typ är bitter och tråkig hela jävla tiden, men det är faktiskt inte meningen. :(( Men det ordnar sig, it's just a bad day (period), jag tänker för för mycket, och ibland är det helt enkelt svårare att styra sina tankar typ. Jag önskar att jag hade Jonas (min gamla psykolog) nu, han hade guidat mig ur det här och sagt precis rätt saker om hur jag kunde ta mig ur den här gropen, han var väldigt duktig på att få mig själv att inse saker och ting... det enda som hjälper just nu är väl att verkligen gå all in i att tänka på och planera kring det jag just nu har att se fram emot, och att vara med André, men som det ser ut just nu så går ju inte det. :(( Och att sova såklart, men innan Jonas och jag avslutade så kom vi ju fram till att det inte var hälsosamt att sova bort sina känslor. Men ack, så skönt det är ibland. Det är med andra ord nästan bara distraktioner som hjälper just nu (distraktioner är för övrigt någonting som vi fokuserade mycket på i DBT:n). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, men samtidigt så kan jag det, det är bara det att jag gärna inte tänker så mycket på det, men samtidigt så är det det enda jag gör, känns det som. Jag oroar mig väldigt mycket för vissa privata ting. Men det är väl ändå känslan av att jag sitter fast, att jag inte kommer någonvart med livet, att allt ta mig fan nästan jämt känns tråkigt och ovärt som river mest (där kan vi snacka tomhet). Jag vet ju svaret på det där egentligen. Jag känner det i mig, vad jag behöver. Det är personlig utveckling, förändring, och att ta tag i mig själv och göra det jag vill göra, det är den enda lösningen. Jag jobbar på det, men det går ju tyvärr inte bara över en natt, jag måste ge mig själv lite tid, kämpa på och försöka ha tålamod. Och så måste jag komma ihåg att det faktiskt är OK att känna, och att jag faktiskt får må dåligt (även om det inte är att föredra, men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar). Det är såå mycket svårare för mig att acceptera mina känslor och att faktiskt tillåta mig själv att känna nu när jag inte har en Jonas längre som påminner mig om att det faktiskt är OK.💔

Min tanke i vilket fall som helst att jag ska försöka hålla mig ganska sysselsatt nästan hela helgen, försöka att inte bara sova bort tiden (fast det känns otroligt lockande), och försöka att inte bara vara med mina tankar och obehagliga känslor. Imorgon ska jag dra upp till gymmet här i Lövgärdet, socialisera lite och låna säcken en stund, och sedan kanske försöka göra en grej av det, typ att jag drar dit ett par gånger i veckan och slår av mig lite och slipar på tekniken lite typ, vi får se vad jag hittar på. :) Jag ska även storstäda heeela lägenheten, tvätta, ta tag i att rensa ur min garderob ordentligt osv. Annars kommer jag nog mest ta det lugnt och spendera tid åt mitt reserachande. Yes, jag håller fortfarande på med det där, det är som sagt ganska stort (och ett helt OK bra sätt att distrahera sig på). 

Lite random sådär, men jag skulle egentligen vilja göra en blomsterkrans, men jag får vänta in vitsipporna. Jag ääälskar vitsippor (men mörkröda och vita rosor är ändå de blommor jag älskar mest). Jag har faktiskt aldrig gjort en blomsterkrans innan, men det är ändå någonting som jag velat göra väldigt länge. Så där har vi en sak som jag verkligen velat göra så jävla länge, men som aldrig blivit av. Men nu till våren blir det av på riktigt, och jag ser faktiskt fram emot det otroligt mycket. :)

Nu ska jag tända lite ljus och sådär här, kura ner mig i sängen och fortsätta med mitt reserach-projekt. Och så ska jag faktiskt gotta med äppelcider (alkoholfri såklart). Vi hörs när vi hörs.❤




Jag går sönder inombords - att skriva en konversation

Hej. Jag kom precis ut ur duschen, sitter här och försöker hålla mig vaken typ... jag hade egentligen helst bara gömt mig under mitt täcke och stannat där. Föralltid. Jag hade egentligen inte tänkt uppdatera alls här idag, jag har en otroligt dålig dag, och jag hade fan den värsta natten på lääänge inatt (kunde inte sova, hade ångest direkt från helvetet, tänkte på en massa saker som jag inte borde tänka på, oroade mig över massa annat, kände mig ensam och något övergiven, var sååå nära en panikattack osv osv oooosv). Det är så att jag ta mig fan blir gråtfärdig nu när jag sitter här och skriver och känner efter, och då är det fan illa. Jag gråter vanligtvis inte över mina egna grejer, jag brukar spara mina tårar till sorgliga (eller allt för lyckliga) filmer typ, av någon okänd anledning känns det mer OK att gråta till film än typ... ja, såhär. Jag kom hem ifrån jobbet vid fyra idag tror jag, ställde mig och lagade mat (tatismos med chorizo och skagenröra), åt typ två jävla gafflar innan jag insåg att jag inte har någon matlust alls och fick slänga skiten. :/ 

Jag skulle som sagt egentligen inte uppdatera alls här idag. Jag är inne i en period där jag typ funderar på att låsa bloggen (insta osv) och bara skita i allt det här. Men, jag satt och skrev en privat konversation, och tänkte att jag behövde en snabbis här ändå. Ni kanske undrar vad jag menar med att skriva en konversation... 

Jo, såhär är det. Det händer ganska ofta att jag känner (att jag blir ledsen eller arg, ibland även typ aslycklig) över såkallade ''småsaker'', och att jag inte kan med att prata om det för att jag känner mig dum för att jag känner så mycket, så jag typ kör med mitt ''brave face'' och försöker låtsas som ingenting, jag pushar bort det jag känner samtidigt som jag verkligen känner att jag går sönder inombords för att jag inte får ut det som desperat behöver få komma ut. Jag känner typ att ingen riktigt förstår eller vill höra det jag har att säga ändå, så why bother? Ibland skriver jag då en konversation istället, alltså att jag skriver att någon (oftast en specifik person) exempelvis frågar mig vad som är fel, eller hur jag mår, eller varför jag är ledsen och sen försöker jag svara på det. Jag skriver alltså, och lite låtsas som att jag får sagt allt jag vill ha sagt (och att personen hör det jag vill att den ska höra, och de ''tar det bra'' och är validerande, alltså motsatsen till hur det skulle gått om jag faktiskt pratat om saken typ). 

Ursäkta detta känsliga och något veliga inlägg, men det är en sån dag idag. Vi hörs. 


Ps; Jag beställde den där kappan  förut, det blir en födelsedagspresent till mig själv. Tänkte att jag kanske skulle bli lite glad då, men det hjälpte inte riktigt. Inte idag.