A part of me yearns for the chaos that follows the ending

Hello. Jag var helt inne i boken I hate you don't leave me, understanding the borderline personality hela natten typ. Det är ju den boken som är en del av mitt borderline-projekt (borderlineskolan) som jag jobbar på till bloggen. Jag har ''skjutit lite'' på projektet av lite olika anledningar, men ändå jobbat med lite diskret med det den senaste tiden, och tanken är väl att jag ska börja ''publish my work'' efter årskiftet. Nu har jag en person som vill låna boken av mig, och jag kände mig tvungen att kedjeläsa hela boken innan dess (trots att jag läst boken typ två och en halv gång tidigare), bara för att jag liksom vill veta vad personen som lånar boken läser, om ni förstår hur jag menar. Och det känns fan inte bra alltså, av så många anledningar... saken är den att vissa saker är så jävla on point så det är helt otroligt, den här boken sätter ord på mina egna kaotiska och tomma känslor som jag inte själv kan förklara, men, och det här är ett stort men: myyycket av det som står i boken är inte jag. Jag tänker att det kan vara lätt för andra att glömma att alla är olika (även vi med diverse diagnoser osv), att det inte är mig de skriver om och att mycket låter väldigt mycket värre än vad det egentligen är. Det är fan så att jag själv glömmer allt det där, och liksom ''dras med'' när jag läser... nej, fan, det här känns inte helt OK faktiskt. Jag känner lite att typ... ja men skjut mig, haha! Men det ordnar sig, bara så att ni vet det. 

Jag kom iallafall precis ut ur duschen, just nu halvligger jag i soffan och lyssnar på ett gammalt favoritavsnitt med creepypodden. Just nu lyssnar jag på avsnittet Har du känt att det är någonting här?, och det är fan ett av de värsta (alltså bästa) avsnitten, det här är avsnittet med den där äckliga jävla Karin. Hon är så jääävla creepy alltså. Fan va jag inte tycker om henne, haha! 

Jag försöker komma på vad fan jag har gjort idag egentligen, för att ''summera dagen'' typ, men hm... jag var väldigt segstartad imorse (för att jag låg vaken och läste typ halva natten), jag var duktig och tog min temp så fort jag vaknade (för natural cycles, första gången, haha, låg på 36,08), jag har varit uppe hos storebror och hängt med Loke och Leon en stund, vi tittade på Svampbob fyrkant och sådär, och så har jag tränat (muskelväckning, alltså bara lite armar, lite ben, lite mage typ), och så har jag tvättat massa, och ätit sötpotatispommes. Ja, men det var väl typ det. 

Jag är iallafall astrött, min tanke är att jag ska kura ner mig i sängen och läsa sista biten av helvetesboken jag nämnde ovan, och sen typ bara lyssna på podden en stund och försöka sova. Jag hoppas innerligt att jag lyckas somna så att jag iallafall är relativt utvilad när klockan ringer imorgon... jag ska upp tidigt, jag har en massa saker som jag måste göra, och allt före 13:30 typ. Jag ska städa lite, vika in allt jag tvättade idag, ta en lite längre promenad med Zeke, duscha, äta en stor frukost, piffa till mig och så måste jag packa min väska. Jag rymmer hemifrån och drar till Borås imorgon och stannar där tills på söndag, så jag tror inte att det blir någon uppdatering här förrän på självaste nyårsafton, då mitt nyårsinlägg kommer typ. :) Det är mycket möjligt att jag försöker jobba lite med det inlägget i helgen, om jag får en stund till övers dvs. Vi hörs när vi hörs.❤


Det råder bildbrist här idag, så vi kör med en insta lately - sabinaolsen 



Det river i mig

Hello. Jag borde egentligen sova nu. Men saken är den att jag har haft en asdålig dag, och jag måste verkligen ventilera lite. Nu känns det dock viktigt att tillägga att de första timmarna av den här dagen var hur bra som helst. Jag vaknade bredvid den där André i Borås vid nio imorse, det blev lite mys och sånt, en sväng till affären, lite mittsträning och coaching (hihiii coach Bina!!!) innan vi drog iväg till stationen.♡ Igår promenerade vi för övrigt in till stan när det började mörkna ute, och så var vi inne på ett jul-café en stund typ, hur mysigt som helst, och så var det sådär juligt fint. Allt som fattades där var min kamera och en massa snö.♡


Det var iallafall på bussen hemåt förut den här känslan svepte över mig, jag skulle vilja påstå att den kom ifrån ingenstans, but that would probably not be entirely true. Jag satt med lurarna i öronen, försökte känna allt jag känner och typ ''kladdskrev'' på fonen typ hela resan hemåt. Tanken var (precis som den brukar vara när jag kladdskriver) att det skulle användas till kvällsinlägget. 

Jag hann knappt ens komma innanför dörren här innan jag fick dra iväg igen - denna gången till Lokes kalas. Jag kom lite sent, och det kändes väldigt tröstande att både Loke och Leon typ rusade in i mig för att krama mig så fort jag kom innanför dörren. Fasters pojkar!♡ Det kändes dock faktiskt inte bra alls att vara där sen. Jag mådde redan som jag mådde. Och, no offence, men jag blev bara arg sen typ, för att någon inte vet hur man beter sig, och för att samma någon tydligen har jävligt svårt för att ta det man säger på allvar. Nu känns det väldigt viktigt att tillägga att jag självklart inte på något sätt visade detta för barnen, att jag var arg menar jag. :) 

När jag kom hem, en stund före åtta på kvällen, var det meningen att jag skulle sätta mig och skriva det här inlägget och sen typ nana tidigt. Jag var (läs: är) astrött, men istället blev det att dra tillbaka till storebror och hämta ett par mittsar, och sen blev det en jävla massa strul med bloggen (som totalvägrade att fungera), så det blev att bråka med det i ett tag, och jag fick äntligen ordning på skiten typ nyss. Nu är jag så jävla trött att mina ögon går i kors. Men det känns viktigt att skriva det här inlägget, men jag ber om ursäkt på förhand om det kanske blir lite veligt, eller helt jävla oförståeligt, haha! 


En liten del av det jag ''kladdskrev'' på fonen när jag satt på bussen förut - 
"Jag vill köra mittsträning och få slå av mig lite. Jag vill betala mina skulder och spara mer pengar (till hårbollarna, mina tatueringar, ny säng, tv och till Island). Jag vill flytta härifrån, börja om någon annanstans, skapa min alldeles egna familj. Jag vill läsa en massa fina och viktiga böcker. Jag vill kunna skriva mer, om precis allt jag känner, jag vill kunna släppa på den spärren. Jag vill fotografera mer på riktigt. Jag vill vara en bra person. Jag vill känna att jag gör någon typ av skillnad. Jag vill känna att jag finns och att jag betyder något för någon, på riktigt."

En liten del till - 
''Melankoli kanske är fel ord. Men det känns rätt. Jag känner mig off. Det känns som att jag kanske inte ens är här. Det känns tomt, och det river i mig. Men samtidigt känner jag mig sådär nästan behagligt at ease. Det här är den svåraste känslan. Den här otroligt bitterljuva, och så jävla starka känslan (*känslorna). Det tär på mig, som fan faktiskt. Jag måste prata med Jonas om det här. På tal om detta så är den där mycket, mycket tunga hemuppgiften jag skrev att jag hade till DBT:n fucking känsloanalysering. Fan värsta jag varit med om.'' 

Och nu tänkte jag fortsätta skriva lite. Med den här sk. ''känsloanalyseringen'' är det meningen att jag medvetet (på ett förbestämt sätt) ska framkalla ledsenhet och sorg. Saken är den att jag inte klarar av att vara ledsen. Jag vägrar, hur konstigt det än låter. Och att faktiskt visa mig ledsen för någon är ännu värre. Otänkbart. En random tanke som slog mig just precis nu när jag skrev det där är att detta kanske har någonting att göra med det att jag alltid ''sparar mina tårar'' till sorgliga filmer, jag tilllåter mig själv känna precis det de känner, och jag kan gråta floder över deras känslor och problem. Bara för att det inte är mina egna. Hm. Nu kanske ni tänker att ingen tycker om att vara ledsen, eller whatever, men det är skillnad. Jag gör vad som helst för att inte vara ledsen. Det kan t.ex betyda att någonting händer och jag blir ledsen, därifrån tar det en sekund för mig att tänka en tanke, eller göra någonting, som t.ex istället gör så att jag känner ilska (det är standard), allt för att inte behöva känna det jag känner när jag är ledsen. Nu är tanken (enligt DBT:n och mina psykologer) att jag ska lära mig att medvetet känna allt jag känner, typ ''ta det'' och sedan på något sätt agera utifrån känslan (eller tvärtemot känslan), utan en massa destruktiva impulser och skit osv osv... ja, det är svårt att förklara, men ännu svårare att faktiskt gå igenom. 

Men det var fan allt för nu. Jag vill dock tillägga att jag känner mig lite bättre nu, bara så att ni vet det. Jag är bara så jävla trött, så det blir att sätta på något gammalt favoritavsnitt med creepypodden och nana när jag har skrivit klart här. Imorgon är det bara DBT (individualterapi) och nån lusse-grej på Leons dagis som står på schemat för min del. Det blir troligen att träna och fortsätta läsa Den forna seden också, hoppas jag. Fast jag egentligen borde ta tag i de sista bitarna av mitt bloggprojekt. Eller en ordentlig storstädning, det behövs verkligen, tyvärr, haha! :(( Vi hörs.❤

Ps: jag vet att jag egentligen inte borde skriva när jag är trött på den här nivån, det blir lätt veligt, eller för mycket, eller kanske lite oförståeligt, så jag är typ 99% säker på att jag kommer att ångra stora delar av det här inlägget imorgon, please do keep that in mind. 


På tal om mittsarna - storebror och jag, back in our days (2014). Snälla nån, lägg inte ens märke till my muffintopp, mina gamla tatueringar och min lillalilla (faktiskt liiite söta) toffs haha!


Två till tagna samma dag. Herrejävlar va små och söta vi var. 


Psykologen gräver i mig, och filmkameran ser allt

Hej. Jag tänkte börja med att skriva lite om fredagens DBT (terapi) då. Well, det där var utan tvekan den värsta sessionen, än så länge. Inte för att det gick dåligt, för det gjorde det inte, men det kändes inte bra alls. Min psykolog hade som uppgift att typ gräva i mig (mina känslor kring ett för mig väldigt känsligt ämne). Det var väldigt otrevligt, han ville få fram dessa känslor (sorg, ångest, aggression, oro osv), jag tyckte inte om hans grävande alls men jag försökte samarbeta, jag blev så jävla arg (mest på mig själv, lite på honom), och den där jävla filmkameran gick fan på mina nerver under hela jävla sessionen.

Jag har ingen bra kontakt med mina känslor, och jag har väldigt svårt för att sätta ord på dem. Jag skjuter väldigt gärna undan alla obehagliga känslor om jag kan (sorg, oro, ångest, rädsla, irritation osv, ibland även bra känslor), för att jag av någon okänd anledning ofta tänker att jag inte ens får känna och ha mig. Det är en inlärd grej i mig, typ, som jag har ''lärt mig själv'' pga min borderline. Jag har väl hållt på sådär i långt mer än halva mitt liv, eller, det har utvecklats under åren, och det är visst någonting som vi ska jobba med att ändra på. Psykologens grävande igår var tydligen ett sätt att jobba på just det där, och det var bara början. Fucking fuck. Och så skulle det där grävandet tydligen vara bra för lite annat med, men det är saker som jag själv har svårt att förstå och se just nu. Men iallafall, jag hoppas innerligt att allt det här är förhoppningsvis värt det i slutändan.

En sak som jag måste skriva ner och komma ihåg till nästa session med bara honom (och filmkameran haha) är att jag måste fråga om jag får lov att typ... hm, bli sån där som jag blev i fredags, och även berätta någonting i stil med att jag är jätte rädd för att de ska kasta ut mig, bland annat för att jag gärna inte ''känner efter'', har svårt för att förklara hur det känns pga det, osv osv. Det här är egentligen en väldigt onödig rädsla tror jag, men det är viktigt att ta upp det ändå, för det känns ju liksom på riktigt, eller vad fan man ska säga. Plus att jag måste komma ihåg att ta upp en grej om mitt ena syskonbarn också. Men, nu känner jag att jag har skrivit klart om min terapi och allt det där för idag.
_______________


Jag har börjat se om hela Game of thrones, för ungefär sjätte eller sjunde gången, och jag har typ precis börjat titta på säsong två (det finns sju säsonger). Den här serien är fan bäst. And as I said before; delad förstaplats med Vikings. Fatta att jag har hela fem underbara säsonger kvar att se på nu!?😍😭 

Jag vill för övrigt verkligen läsa Game of thrones böckerna. Jag kan bara tänka mig hur jävla bra de måste vara. Men jag har ju min boklista (en lista med böcker som jag helt enkelt bara måste ge mig själv, typ). Högst upp på den listan står just nu Game of thrones, Sagan om isfolket I-IIII, Den forna seden, Asatru, Svenska folksägner och Me before you / after you. Det känns så jävla viktigt. Men det lär ta ett tag innan jag har dessa böcker i mitt lilla bibliotek, och det känns väldigt tråkigt, meeen, jag har faktiskt en jävla massa annat alldeles underbart att läsa under tiden. Just nu håller jag ju på att läsa Harry Potter böckerna. :D 

När jag har skrivit klart här ska jag ta en dusch, och sen blir det att tända lite ljus och mysa ner i sängen med barnen, och så ska vi (eller jag, haha) fortsätta titta på Game of thrones. :D På tal om det så använder jag mitt vardagsrumsbord som typ nattduksbord och dator/bänk (använder ju datorskärmen som tv just nu), typ. Jag tycker att det ser förjävligt ut faktiskt, men det är ändå mest bekvämt och effektivt för tillfället. Det får vara såhär tills jag får hem min nya tv, det kan ju dock ta allt ifrån typ en vecka till ett år, så.. ja... haha! 

Fuck you, puss och kram, hörs när vi hörs.❤


Asnöjd med håret iallafall haha