Recovered borderline - min sista DBT, söndagsångest och födelsedagsångest

Hejsan, jag kom precis ut ur duschen, i vanlig ordning. Just nu ligger jag nerkurad i sängen med den bärbara och tänkte mig en ordentlig uppdatering innan jag vänder mig om och försöker sova. Jag är iallafall verkligen astrött just nu och hade fan egentligen utan problem kunnat somna här och nu (sådär har jag iofs känt hela jävla dagen haha), men jag känner mig ändå inte helt redo att säga godnatt än. Kvällens planer är iallafall spikade. På tal om det, en liten påminnelse: I will find you and I will kill you - Ingen ringer Bina efter klockan 19:00 någon dag i veckan, för då ligger jag redan i säng och försöker sova.

Det är alltså tisdag idag. Det har varit väldigt mycket på jobbet idag och igår, men det har gått väldigt bra ändå tycker jag, om man bortser ifrån min söndagsångest (alltså pre-oro/ångest typ). Jag har tänkt lite på det där med söndagsångest och bestämt mig för att kalla det söndagsångest alla dagar före jobbet (alltså även idag, imorgon och dagen efter det, det måste liksom inte vara söndag). Varenda människa på jorden måste väl ändå veta vad ordet ''söndagsångest'' betyder, eller?:) 

Imorgon (onsdag) är det min födelsedag, jag fyller 26 år. Herregud. Det blir jobb och sådär, men jag kommer att få sluta ett par timmar tidigare så jag är aaaslycklig över det! Vill ni veta varför? Jo, det är så att jag har så jääävla mycket att göra här hemma - det är fan så kaotiskt här just nu och jag måste storstäda, rensa mina garderober, tvätta osv, så det blir att ta tag i det imorgon. Jag tänkte försöka klämma in lite träning där någonstans med. Mysig födelsedag, haha! :((💔 Sen på torsdag är det jobb och mer städning som gäller. Och sen när det äääntligen är fredag kommer den där (min) André hit, och den här gången ska han faktiskt stanna lite längre än vanligt.😍    

Jag var hos honom i Borås hela helgen som var. Vi tog det mest lugnt och hade det mysigt, som alltid typ. Jag var dock (lite till och från) något off typ... jag hade (läs: har) väldigt mycket att tänka på typ. Vi tittade iallafall på ett par filmer, spelade massa skitgubbe (även lite yatzy och finns i sjön), promenerade runt i Borås och sådär typ. I lördags var vi på bio och tittade på The strangers II. Den var helt klart sevärd tycker jag, men den första filmen är utan tvekan ändå bäst (och så jääävla läskig!!!). Det var verkligen astråkigt att lämna honom och åka hemåt i söndags, och nu längtar jag verkligen sönder tills vi ses igen. För mig känns det verkligen som aaaslång tid.:((


I fredags hade jag min sista DBT (individualterapi) med Jonas. Vi började med att prata lite om varför jag stänger av när jag blir ledsen eller arg (och hur jag ska göra för att inte stänga av), vi pratade om goda relationer osv. Han avslutade med att tacka för den här tiden, och så sa han någonting i stil med att alla mina känslor är OK, och om någon inte accepterar mig som jag är (med mina känslor) så är det inte mig det är fel på (och då är det ''sayonara!'', som han sa), han sa att jag är stark och att han har fått intrycket att jag är en bra och trevlig person, och så påminde han mig om allt jag åstadkommit på egen hand typ. Herregud... jag kan faktiskt verkligen inte fatta att det är helt slut. Jag menar, jag är självklart helt medveten om det och sådär, men jag har inte tänkt på det såhär tidigare (jag har inte riktigt haft tid att ''känna efter'' ordentligt och sådär). Jag kommer att sakna att ha honom att prata med varje vecka - även om jag ofta blev helt galet frustrerad på honom, när han grävde i mig (mina känslor)... men, det var ändå precis vad jag behövde (ibland var det dock svårt att förstå där och då), men nu på efterhand är jag tacksam. Det här kan komma att låta konstigt, men jag tror faktiskt att jag behöver någon som gräver i mig lite då och då, det är den hjälpen jag behöver. Nu blir det ingen mer DBT, inga hemuppgifter, inga skämtsamt överdramatiska ''vart fan är Jonas när jag behöver honom!?'', inga skämtsamt överdramatiska ''hur i hela fridens jävla namn ska jag klara mig själv?'', för nu är allt det där på riktigt. Jag har precis förlorat min (näst) största klippa i livet. När jag tänker på det såhär så känns det verkligen som att jag inte har någon alls kvar, inte en endaste. Jag får ont i hjärtat av allt det här. Men jag har ju André, det vet jag, och honom kan jag ju prata med om precis vad som helst egentligen (eller det mesta iallafall, fast det är svårt ibland), men det är ju ändå en stor skillnad... jag tror inte ni förstår allt det här, men jag tänker ändå anta att ni gör det, eller åtminstone försöker göra det. :) 

Någon dag snart ska jag läsa igenom och kategorisera alla mina DBT papper och börja (läs: fortsätta) jobba med mig själv. Jonas tyckte att det var en väldigt bra idé, att bli min egen DBT-terapeut. Och sen i framtiden när jag känner att jag har råd så ska jag köpa den riktiga DBT boken och jobba med mig själv, tanken är att jag ska göra detta till och från livet ut. Jag är för övrigt nu en såkallad ''recovered borderline'', vissa stunder.

Men det var allt för nu. Jag hoppas att ni alla (läs: nästan alla) får en finfin vecka, vi hörs.❤

 
Bina i ett provrum på h&m efter jobbet förut (det är sådär håret ser ut typ nio timmar senare haha..)
 
Och lite vårkänslor i Borås i söndags..


Jag kan inte andas, känslan när slutet är nu

Hello. Jag kom precis ut ur duschen, i skrivande stund är klockan 22:59, och jag är verkligen astrött. Klockan en minut över tolv (00:01) inatt kommer det ett nytt avsnitt av creepypodden, då ska jag kura ner mig i sängen och gömma mig under täcket, lyssna på avsnittet, och sen ska jag fan sova. Jag har ju lite dötid här nu, så jag tänkte att jag skulle passa på att uppdatera ordentligt. Jag behöver ventilera, skriva lite om helgen, förklara mig lite efter fredags-inlägget osv. 

Jag har haft den där (min) André här hela helgen, vi har typ mest tagit det lugnt, tittat på en massa bra filmer, dansat vals (tränat koordinerad kroppsrörelse haha), ätit tacos och haft det mysigt typ.♡ Vi tittade för övrigt på White fang (varghunden) förut... jag ääälskar verkligen den filmen, och berättelsen, och jag blev så jävla sugen på att läsa boken nu, så jag ska faktiskt börja göra det imorgon. :'D Jag önskade ju mig (och fick den) i födelsedagspresent förra året, och det är ta mig fan en av de finaste böckerna jag har.

När jag kom hem efter att ha lämnat André i stan förut så gömde jag mig under täcket för att sova en liten stund... det gick inte så bra med det dock, varenda gång jag var nära att somna ringde fan min fon. Varenda gång. Jag kan ha hunnit halvsova i typ femton minuter en gång, men fan, haha... det blev mycket frustrerande efter en stund. Jag rullade ur sängen och bestämde mig för att dra upp till storebror en stund istället - socialiserade lite, tittade på när han och Jimmy arbetade på sina yxor typ (inte aaalls avundsjuk haha). :) De är mycket duktiga må jag säga! 

Jag vill ha en egen yxa, som självklart ser ut på ett speciellt (och personligt) sätt, uppsatt på väggen bredvid min ytterdörr - både för syns skull, och som försvar. Det är någonting som jag drömt om väldigt länge faktiskt. En vacker dag!!!♡ 


Jag känner att jag måste skriva lite om vad som hände i fredags, förklara mig. Det jag skrev här var liksom ett utkast, början till ett inlägg (det här inlägget), skrivet typ direkt efter DBT:n, direkt efter att jag fått veta ''nyheten''. 

Jonas (min huvudpsykolog) berättade för mig att han ska sluta om en och en halv månad, och att det typ innebär att jag ska avsluta min behandling samtidigt. Jag kände hur någonting i mig gick sönder, jag blev så jävla ledsen, det var såå svårt att hålla tillbaka tårarna - men jag lyckades, och efter att jag lyckats med det tog jag i med allt jag hade för att ''stänga av'' känslomässigt, och sen vägrade jag prata mer om det. Jag sa att jag inte har tid att känna eller tänka på det här nu, jag får ta det en annan dag typ. Jag klarar ju inte av att känna sorg, alls. Jag vägrar, tyvärr, hur konstigt det än låter.

Jag tänker på alla gånger jag skrivit eller tänkt typ saker i stil med att ''hur ska jag klara av att ta hand om mig själv, alldeles ensam, efter DBT:n'', ''vart fan är Jonas när jag behöver honom'', ''DBT:n är the highlight of my week, det ger mig och min vardag en mening som jag annars saknar'' osv osv... bara häromdagen, helt omedveten om att slutet var nu, skrev jag;

''Jag bävar inför dagen då Jonas (min huvudpsykolog) säger till mig att jag är färdig, att det är dags att avsluta, på riktigt alltså. Det skulle betyda så mycket för mig, både bra och dåligt. Det skulle betyda att jag nu måste ta hand om mig själv, helt själv. Det må låta dumt, eller enkelt, och det är väl självklart att jag kan ta hand om mig själv - jag levde trots allt i tjugofyra år innan jag började med DBT:n, och jag har fått ta hand om mig själv sedan jag var typ elva år gammal, så jag menar... jag kan ta hand om mig själv, men om man tittar på historiken så blir det oftast inte så bra när det bara är jag som tar hand om mig själv typ. :(( Jag kan inte ens med att ta upp den här rädslan med Jonas, för att jag typ blir rädd att han då ska få någon jävla idé och kasta ut mig typ (inte så troligt, eftersom att jag sköter mig, men jag oroar mig ändå).'' (läs hela inlägget hääär)

Dagen efter att jag skrev det här, alltså i fredags, så hände det, så jävla plötsligt, och jag tappade andan. Hela mitt liv vändes fucking upp och ned. Jag ska alltså sluta helt med DBT:n, utan att egentligen vara färdig. Det är så att jag tror att jag på något konstigt jävla sätt kan se in i framtiden, eller att jag ta mig fan vet allt på riktigt, det blir faktiskt ofta sådär. Jag får en känsla, eller en tanke, om att någonting ska bli på ett visst sätt, följt av en starkare känsla, och sen, på ett eller annat sätt, blir det typ som jag redan visste att det skulle bli.

Efter mötet åkte jag in till centralstationen för att vänta in André, som skulle dyka upp ungefär fyrtio minuter senare. Jag kunde fan inte andas, jag fick helahela tiden gå och ta i med allt jag hade för att förbli ''avstängd'' känslomässigt. Jag visste att, om jag tillät mig själv att känna efter, skulle jag börja gråta och typ inte kunna sluta, jag tänkte att jag inte kunde vara ledsen när André kommer (eller under helgen när han är här), och plötsligt började jag känna mig sådär... jag började undra om jag ens fanns, finns jag ens? spelar jag någon roll? Det kommer oftast i sådana här stunder, stunder då jag ''stänger av''. Det kändes lite bättre när André var här, jag var liksom något distraherad och hade annat att tänka på under hela helgen typ. 

Frågan är vad jag ska göra nu, och vad jag ska göra sen. Nu ska jag försöka avsluta min DBT med ett ''brave face'' och lite låtsas som att allt kommer att ordna sig... jag vill ju inte att Jonas ska behöva oroa sig, eller känna dåligt samvete eller något. När DBT:n väl är över, alltså om en och en halv månad typ, vet jag inte vad som händer, vad jag ska göra, eller huuur i helvete jag ska klara mig utan... det känns som sagt som att hela min värld precis blivit upp och ner vänd. Jag har inte så mycket annat att skriva om det här just nu, ärligt talat så vill jag varken känna eller tänka på saken just nu, så... vi hörs.❤
 

Nyvaken efter min kvälls-nap 

Min stund hos storebror 


En del av nattens utkast: Dialektisk beteendeterapi

Jag hade väldigt svårt att somna igår, kunde inte slappna av, tänkte för mycket på allt jag skrev om igårkväll (''värsta natten på länge'', läs det hääär) och en massa annat. Jag behövde skriva, om vad fan som helst, ibland spelar det ingen roll vad jag skriver om. Jag bara måste skriva, annars går jag sönder. Skrivandet ger mig (ibland, inte alltid) ett inre lugn som jag aldrig någonsin känt av med något annat. Fan va jag önskar att jag hade en gammal hederlig skrivmaskin. Jag minns att jag, för länge sedan, skrev någonting i stil med att ''Jag längtar tills den dagen då jag har en bärbar dator som jag kan skriva på, och en soffa att sitta nerkurad i, skrivandes på min bärbara dator, preferable with en massa tända ljus och regn som smattrar mot fönstret...'', typ så iallafall, och jag minns att jag även där skrev att jag ville ha (läs: behövde) en gammal skrivmaskin. Men, nu har jag iallafall faktiskt både en bärbar dator och en soffa. Två steg i rätt riktning. 

En del av nattens utkast: 
''Men det var inte vad jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om DBT, dialektisk beteendeterapi. DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning, som det heter på svenska). Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen, den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.

DBT har en typ av skolkaraktär och består av individualterapi (alltså min huvudpsykolog, jag och allt som oftast en filmkamera), gruppterapi / färdighetsträning (alltså min huvudpsykolog, ytterligare en psykolog och ett par andra personer med borderline typ), detta plus hemuppgfiter. Det man jobbar med, de sk. färdigheterna, är indelade i fyra övergripande moduler/områden: Medveten närvaro, att hantera relationer, att reglera känslor och att kunna stå ut när det är svårt.

Det är vanligt att man jobbar med DBT i ungefär ett, ett och ett halvt år typ (ibland lite längre). Jag började DBT den tionde maj 2017, alltså för snart nio månader sedan. Nio månader alltså... på ett sätt känns det som att jag började med det här typ igår, men på ett annat sätt känns det som att jag jobbat med det här i en evighet. Jag har faktiskt kommit aslångt med det här, ibland känner jag mig så jävla redo och ''färdig'', och ibland känns det som att jag aldrig någonsin kommer att vara redo på riktigt, som att jag aldrig kommer att känna mig ''färdig'' med det här. 

Jag bävar inför dagen då Jonas (min huvudpsykolog) säger till mig att jag är färdig, att det är dags att avsluta, på riktigt alltså. Det skulle betyda så mycket för mig, både bra och dåligt. Det skulle betyda att jag nu måste ta hand om mig själv, helt själv. Det må låta dumt, eller enkelt, och det är väl självklart att jag kan ta hand om mig själv - jag levde trots allt i tjugofyra år innan jag började med DBT:n, och jag har fått ta hand om mig själv sedan jag var typ elva år gammal, så jag menar... jag kan ta hand om mig själv, men om man tittar på historiken så blir det oftast inte så bra när det bara är jag som tar hand om mig själv typ. :(( Jag kan inte ens med att ta upp den här rädslan med Jonas, för att jag typ blir rädd att han då ska få någon jävla idé och kasta ut mig typ (inte så troligt, eftersom att jag sköter mig, men jag oroar mig ändå).

En sak som jag verkligen, verkligen vill göra är att köpa boken Dialektisk beteendeterapi. Det här är alltså ''the book'', boken som psykologerna använder som manual, boken som innehåller alla arbets- och informationsblad osv som behövs, plus mer därtill. Jag kan bara tänka mig hur bra, hjälpsam och intressant den boken hade varit för mig... det är bara det att boken kostar 700:-, alltså visst, det är mycket, men för mig känns det ändå egentligen verkligen varit värt det. Det är bara det att jag är ganska fattig nu när jag är sjukskriven och sådär, så jag får vänta :((

Men skitsamma... jag menar iallafall typ att, hm, det känns ju bra för mig att jobba med DBT:n och jag tycker att det är hjälpsamt osv, men, vi får papper kopierade från boken (som vi sedan sätter in i en pärm), och de väljer vad vi ska jobba med, när vi ska jobba med det, hur vi ska göra osv, och vi får långt ifrån alla arbets- och informationsblad som finns. Det hade blivit 543 sidor annars, och det hade vissa andra ansett vara för mycket. Jag skulle ha tillgång till allt jag behöver, när jag än behöver det, om jag hade den här boken.

Det finns en annan sak som gör så att jag tror att den här boken verkligen skulle kunna hjälpa mig, till och med mer än själva DBT:n jag jobbar med nu. Jag skulle kunna arbeta med det här på ett helt annat sätt, självständigt, på ett sätt där jag själv väljer vad jag vill och behöver gå all in i just nu (alltså skulle det inte finnas någon som sa att nu ska vi banka in medveten närvaro i huvudet på dig, när jag egentligen kanske just nu behöver någonting helt annat). Jag kan se det framför mig. Jag skulle lusläsa boken, troligen flera gånger om. Jag skulle välja ut delar av boken som känns viktigast, ge mig själv hemuppgifter, och fan ta mig jobba röven av mig med det där, till och från hela livet ut. Jag vet att jag inte kommer att ''bli frisk'' trots att jag gör enorma framsteg hela tiden, jag kommer ändå alltid att vara den jag är, och jag känner att jag verkligen vill, att jag verkligen kommer att behöva göra det här, för min egen skull. Om jag ska hålla, om jag ska lyckas hålla ihop mig själv på egen hand sen så är det här precis vad jag behöver. 

Och, det finns mycket i de här arbetsbladen osv som jag känner att jag själv vill lära ut till andra, mycket som jag skulle vilja skriva om. Jag tänker ofta att det tycker att det är synd att det bara är jag (och andra som går DBT) som lär sig allt det här - vissa delar blir liksom som manualer för hur man är en bra människa, både mot sig själv och andra, och det är ju så jävla viktigt. Speciellt med tanke på att majoriteten av befolkningen absolut inte är vad jag kallar bra människor. Jag skulle vilja påstå att jag är en väldigt bra person, faktiskt - jag tänker med hjärtat, jag bryr mig väldigt mycket om mina nära och kära (även djur, natur, vårt folk osv), jag är omtänksam, jag är överbeskyddande, jag är alltid ärlig och jag försöker verkligen vara den bästa versionen av mig själv. Det, enligt mig, är nästan precis vad en bra person är. En näst intill fucking perfekt person, skulle jag vilja påstå. 

Detta är någonting som jag ''levt efter'' redan sedan långt innan jag började med DBT:n typ, iallafall på många sätt. Jag menar för övrigt inte att jag är den enda bra människan som finns, eller att jag är bäst eller whatever, men, jag är ändå en förbannat mycket bättre person är fan nästan varenda jävel vars existens jag känner till. En tanke som har slagit mig ett par gånger är att de verkligen skapar den perfekta människan. Jag menar, om jag, som faktiskt redan är en mycket bra person, lär mig mer om exempelvis mer validering vs invalidering (viktigt!!!), så blir jag helt plötsligt fan så mycket bättre, trots att jag redan var en förbannat bra person (som sagt, enligt mig, i jämförelse med de flesta andra). Tänk om fler hade lärt sig om det här? Tänk om de som är dåliga personer hade läst om typ validering vs invalidering och faktiskt lyckats ''ta in det''?'' 


Det där är alltså skrivet inatt.👆 Jag vet att jag skrev att jag inte ville skriva mer här, men jag lovade faktiskt att gå in lite djupare i just DBT:n, så jag kände att jag ville dela med mig av den här delen av nattens utkast ändå. Eftersom att det här ändå är väldigt borderline-relaterat så tänker jag att det här kommer att få bli en del av mitt borderline-projekt. Det var dock egentligen meningen att jag skulle vänta med att skriva om just terapin tills jag kommit lite längre med inläggen om borderline, men nu fick det bli såhär istället. Men eftersom att jag tänker att jag kanske ska sluta skriva helt och hållet så känns det inte som att det spelar någon roll hur jag gör med det här ändå. Nu ska jag äta frukost och jobba lite med en hemuppgift till DBT:n, sen är det bara tvätt, lite fix här hemma och thaiboxning som står på schemat idag. Vi kanske hörs.♡


Ps: Ett jätte-tack till er två som kommenterade förra inlägget, det värmde faktiskt, mycket snällt skrivet, men vet inte riktigt vad jag ska svara...Jag tycker för övrigt liiite komiskt med just vilka två det var som valde att kommentera, svårt att inte le lite åt det där, men haha! :)