Ett avslutat kapitel, när man mår både och, och ''du är min ficklampa''

Hellooo! Nu kommer det äntligen ett ordentligt inlägg här - lite djupt och lite vardagligt. Idag har varit värsta dagen på jobbet so far (första timmarna blev det väldigt veligt, sen blev det jävligt stressat och pressat i ett par timmar istället). Men vet ni vad eller? Jag klarade det asbra ändå, trots att det stundvis kändes asjobbigt. Jag gjorde det bra, jag gjorde riktigt bra ifrån mig faktiskt, så cred till mig! ;) 

Jag kom typ precis ut ur duschen nu, nu tänkte skriva av mig lite här, och sen har jag massa saker att göra som helst ska vara gjort före klockan 19:00 typ. :ooo Jag måste städa lite och ta tag i lite grejer som behövs tas tag i, och så måste jag ut med Zeke en sväng. Jag har alltså typ en och en halv timme på mig. Men jag känner faktiskt att jag hellre stressar ihjäl mig lite här nu, men ändå kommer i säng i tid, än att jag segar med det jag ska göra och kommer i säng försent. Och där med basta.


Jag tänkte skriva lite om det där med att må ''både och''. Det är någonting som är väldigt akutellt för mig just nu (väldigt ofta faktiskt), det är bara det att det är väldigt få personer som faktiskt får höra den sanningen (typ två personer, för att vara exakt). Saken är den, att jag känner verkligen att jag mår bra just nu, och jag har så mycket att se fram emot, och jag känner mig väldigt inspirerad (på ett lite konstigt, men ändå bra sätt). Imorgon jobbar jag veckans sista pass (wohoo andra veckan avklarad), i helgen kommer min André hit (!!!), nästa helg kanske vi ska iväg på äventyr, veckan efter det fyller jag 26 år (med min ålders/livskris känns det självklart både bra och dåligt) och den helgen blir det födelsedagsbio. :D Och det där är ändå bara mina ''småsaker'' egentligen, det finns massa mer, tro mig. :') 

Men, jag mådde ju (läs: mår ju) både och... det finns grejer som river i mig trots att jag mår så himla bra, det är inte alltid lätt att bara tänka på allt som är bra - ibland skenar känslorna och tankarna iväg. Jag vill inte skriva om det som tynger ner mig allt för detaljerat, men jag behöver ändå ventilera lite känner jag, så... 

- Jag har DBT (individualterapi) på fredag klockan 15:00, jag har DBT nästa fredag klockan 09:00, och sen är det helt slut. Ingen mer DBT, inga hemuppgifter, inga skämtsamma ''vart fan är Jonas när jag behöver honom!?'', inga skämtsamma ''hur i hela fridens namn ska jag klara mig själv?'', för sen är allt det där helt på riktigt. Jag har, på vissa plan, ''accepterat'' att det är som det är, ibland när jag tänker på det så känns det till och med helt OK bra ändå... men ibland känns det som att jag går sönder lite. Jag menar, jag vet att jag kommer att klara mig och sådär, jag har kommit så jävla långt med mig själv nu... plus att jag har André nu, men jag vet inte. DBT:n har liksom varit min enda stabila grej i ett tag nu, det enda jag har gjort som har känts bra och meningsfullt. Missförstå mig inte nu, just nu har jag mer saker som är bra, meningsfullt och stabilt (jag har honom, mina hårbollar, jag är tillbaka på jobbet och har en massa projekt att jobba med, jag har mig själv att jobba med och det är liksom jättestort bara det) men alltså... det där med DBT:n är ändå en helt egen sak. Ett avgörande kapitel i mitt liv som är helt över om bara nio dagar. Det är klart att det känns tungt ibland, och det kommer det garanterat att göra i ett tag framöver. 

- Jag känner mig som en asdålig person eftersom jag haft det så dåligt ställt nu denna månaden, pga skiftet mellan DBT:n och jobbet, att jag varit tvungen att göra mig av med mina sparpengar (alltså exempelvis pengarna jag har lagt undan till hårbollarna som egentligen bara ska gå till akut veterinärvård osv).

- Och sen är det där andra, det mest bestående, det som väger tyngst, det som river i mig ta mig fan nästan hela tiden. Det där med att jag känner att jag sitter fast, att jag vill så mycket men att det liksom känns som att jag inte kommer någon vart med mig själv eller mitt liv (fast jag egentligen vet att jag faktiskt visst kommer någon vart, jag tar mig för fan närmare mina mål varje dag, fast det oftast känns väldigt annorlunda). Det är iallafall någon typ av identitet/ålderkris typ, en annan typ av existentiell ångest (enkelt förklarat), eller nåt. Det är dock jävligt komplicerat, och stort egentlgien. Det är tyvärr ingenting som bara kommer att gå över sådär, det är någonting som jag kommer att behöva jobba på och kämpa med i ett tag innan ''det går över''. Jag tycker för övrigt att jag får vara lite ledsen, och må lite dåligt över det här (fast jag självklart egentligen inte vill), så länge jag ''gör det bra'' och faktiskt gör vad jag kan för att ta mig ifrån det. :) First rule of DBT: Känn det du känner, låt dig känna, acceptera dina känslor (både de bra och dåliga), och pusha för helvete inte bort det du känner (jag måste alltså sluta med min specialite). 

- Pluuus att min jävla fon håller på att lägga ner helt och hållet, och det känns mycket, mycket ledsamt det med. :((


Men det var faktiskt allt för nu, jag måste sätta igång med mitt här så att jag blir färdig någon jävla gång. Så, nu ska jag sjunga lungorna av mig till Jessie J's uuunderbara låt Flashlight (!!!) och städa som en annan galning en stund. En sak till, lite snabbt bara... jag vet att det har varit väldigt dåligt med uppdatering här den senaste tiden, men ni får tänka på att jag faktiskt går igenom en jävla massa saker samtidigt här, och jag behöver faktiskt lite mer tid för att smälta allt och ''komma in i det''. En sak är säker dock, jag kommer att skärpa mig med det här väldigt snart, och mycket kommer att ändras (till det bättre) här. Jag hoppas att ni alla (läs: nästan alla iallafall) mår fint, vi hörs när vi hörs!❤


A.
I got all I need when I got you and I, I look around me, and see a sweet life, 

I'm stuck in the dark but you're my flashlight, you're getting me, getting me through the night, 
You kick start my heart when you shine it in my eyes, I can't lie, it's a sweet life, 
I'm stuck in the dark but you're my flashlight, you're getting me, getting me through the night, 
'cause you're my flashlight, you're my flashlight. 


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: