Värsta natten på länge...

Jag funderar på om jag kanske borde låsa bloggen och sluta skriva helt. Det känns som att jag ändå inte kan skriva på riktigt, gå in helt ärligt i vad jag känner, skriva precis allt jag vill osv. Jag kan liksom inte skriva helt som jag vill, i första hand för att jag har en typ av ''spärr'' som stoppar mig från att exempelvis dela med mig av känslor av det starkare slaget osv. Men det är ju för helvete egentligen därför jag skriver? Det är precis känslan i det som gör att jag brinner för det här.

Eller så kanske jag råkar skriva att jag är ledsen, men att jag kanske inte är helt säker på varför, eller att jag typ vet varför bara att jag inte vill dela med mig av det för att det inte är en OK anledning typ, och då blir det bara skit av det. Då finns det de som anmärker ''va du är ledsen ofta'' (precis som att jag själv inte är medveten om detta), ''var inte så känslig'', eller typ ''hur kan du vara ledsen om du inte vet varför?'', ''du säger ofta att du är ledsen men du säger aldrig varför - varför?'' osv osv. Jag vill inte ens tänka på vad andra hade kommenterat, sagt eller tänkt om jag hade varit helt öppen om precis allt jag känner och tänker. 

Alltså jag är medveten om att jag är en känslig person, jag har fucking borderline, känslor är liksom ''the landmark'' of borderline. Jag kan inte hjälpa vad jag känner (men jag kan lära mig att hantera det, vilket är vad jag jobbar på med DBT:n osv, men det hör inte hit just nu, så skitsamma...), och jag kan faktiskt inte heller hjälpa om jag inte vet varför jag är ledsen. Ibland blir det bara så. 

Jag har spenderat år åt att bygga upp en mur runt om mig själv och mina känslor, bland annat för att jag det känns som att jag inte ens får fucking känna när jag får höra, eller läsa, kommentarer som de ovan. Och jag kan inte bara riva ner min mur sådär, det är inte så enkelt (men jo, jag jobbar på det med). Det tar tid för mig att låta någon komma in på riktigt, det tar tid innan jag vågar öppna mig och prata med någon om allt som händer inom mig, och så är det. Visst att min mur har skapat en del problem för mig, men den har också fungerat en typ av ''försvarsmekanism'' för mig, den har liksom byggts upp av en anledning.  Alla som står mig när har fått ta sig över den här muren, faktiskt. Alla, varendaste person jag har i mitt liv, som jag anser står mig nära (och vice versa) har fått ta sig över muren. Sen är det upp till er om ni tycker att det känns värt det eller inte. 

Det är en av flera anledningar till att jag har så få vänner, just för att det krävs en del för att ens få ''komma in'', en annan anledning är för att jag är väldigt selektiv med vem jag vill släppa in och kalla ''vän'' osv. Nu kom jag att tänka på det där citatet igen. ''I'm kinda glad I'm so difficult to deal with and understand, because then I know that when someone stays around, they truly want to.'' Men nu skenade mina tankar och jag iväg... back to the point; 

Jag vet inte om jag vill skriva mer. Det känns som att jag inte får vara den jag är, det känns som att jag inte får vara mig själv, och då ser jag egentligen inte meningen med det här. Eller så kanske jag bara behöver en paus. Eller så kanske det bara känns såhär jävla illa just nu, och så kanske det känns bättre om en stund? Eller om ett par dagar? Jag vet inte det heller. För att vara en person som påstår sig veta allt, så finns det väldigt mycket som jag inte vet. Jag vet. 

En liten del av mig vill be om ursäkt för att jag är som jag är, för att jag känner för mig, för att jag är känslig, för att jag blir arg eller ledsen och stänger av halvt utan anledning (läs: av en för andra kanske inte så stor anledning), för att jag inte kan vara bättre än såhär just nu, jag vill liksom be om ursäkt för allt jag är. Och det är fel, det vet jag. Men alltså... ah, näe, jag vet inte. Jag tänker i vilket fall som helst inte be om ursäkt, fast den där delen av mig känner att jag verkligen borde göra det, hundra gånger om. Det är inget fel på mig bara för att jag känner mer än andra, jag är inte mina känslor, och jag är faktiskt (iallafall ibland, har jag hört) en väldigt bra person - just på grund av mina känslor och min personlighet. Men vem fan vet om det stämmer egentligen? 

Usch... jag känner mig alldeles för nere för att vara här och skriva just nu. Jag halvligger iallafall i soffan just nu, har den bärbara i mitt knä, har ont i magen osv, lägenheten är typ helt nedsläckt så det enda ljuset här kommer ifrån skärmen, jag har ett gammalt favoritavsnitt av creepypodden i bakgrunden men jag lyssnar inte på vad de säger. Mm, det var nog allt. Vi kanske hörs.♡



Kommentarer
Postat av: Anonym

Du är awesome, så be aldrig om ursäkt för att du är unik! Istället för att gräva ner dig just nu så kolla hur långt du har kommit med dig själv från förr och låt de lyfta upp dig! Sen vad folk tycker och tänker om dina känslor, skit i det för dom kommer aldrig kunna förstå eller sätta sig in på de sättet hur det är att må så! Kämpa på du är grym, glöm aldrig det ❤️

2018-02-01 @ 01:59:20
Postat av: Anonym

Du är starkare är vad du tror Sabina! Du är grym!! // grannen ovanför! 😊

2018-02-01 @ 09:16:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: