Värsta natten på länge...

Jag funderar på om jag kanske borde låsa bloggen och sluta skriva helt. Det känns som att jag ändå inte kan skriva på riktigt, gå in helt ärligt i vad jag känner, skriva precis allt jag vill osv. Jag kan liksom inte skriva helt som jag vill, i första hand för att jag har en typ av ''spärr'' som stoppar mig från att exempelvis dela med mig av känslor av det starkare slaget osv. Men det är ju för helvete egentligen därför jag skriver? Det är precis känslan i det som gör att jag brinner för det här.

Eller så kanske jag råkar skriva att jag är ledsen, men att jag kanske inte är helt säker på varför, eller att jag typ vet varför bara att jag inte vill dela med mig av det för att det inte är en OK anledning typ, och då blir det bara skit av det. Då finns det de som anmärker ''va du är ledsen ofta'' (precis som att jag själv inte är medveten om detta), ''var inte så känslig'', eller typ ''hur kan du vara ledsen om du inte vet varför?'', ''du säger ofta att du är ledsen men du säger aldrig varför - varför?'' osv osv. Jag vill inte ens tänka på vad andra hade kommenterat, sagt eller tänkt om jag hade varit helt öppen om precis allt jag känner och tänker. 

Alltså jag är medveten om att jag är en känslig person, jag har fucking borderline, känslor är liksom ''the landmark'' of borderline. Jag kan inte hjälpa vad jag känner (men jag kan lära mig att hantera det, vilket är vad jag jobbar på med DBT:n osv, men det hör inte hit just nu, så skitsamma...), och jag kan faktiskt inte heller hjälpa om jag inte vet varför jag är ledsen. Ibland blir det bara så. 

Jag har spenderat år åt att bygga upp en mur runt om mig själv och mina känslor, bland annat för att jag det känns som att jag inte ens får fucking känna när jag får höra, eller läsa, kommentarer som de ovan. Och jag kan inte bara riva ner min mur sådär, det är inte så enkelt (men jo, jag jobbar på det med). Det tar tid för mig att låta någon komma in på riktigt, det tar tid innan jag vågar öppna mig och prata med någon om allt som händer inom mig, och så är det. Visst att min mur har skapat en del problem för mig, men den har också fungerat en typ av ''försvarsmekanism'' för mig, den har liksom byggts upp av en anledning.  Alla som står mig när har fått ta sig över den här muren, faktiskt. Alla, varendaste person jag har i mitt liv, som jag anser står mig nära (och vice versa) har fått ta sig över muren. Sen är det upp till er om ni tycker att det känns värt det eller inte. 

Det är en av flera anledningar till att jag har så få vänner, just för att det krävs en del för att ens få ''komma in'', en annan anledning är för att jag är väldigt selektiv med vem jag vill släppa in och kalla ''vän'' osv. Nu kom jag att tänka på det där citatet igen. ''I'm kinda glad I'm so difficult to deal with and understand, because then I know that when someone stays around, they truly want to.'' Men nu skenade mina tankar och jag iväg... back to the point; 

Jag vet inte om jag vill skriva mer. Det känns som att jag inte får vara den jag är, det känns som att jag inte får vara mig själv, och då ser jag egentligen inte meningen med det här. Eller så kanske jag bara behöver en paus. Eller så kanske det bara känns såhär jävla illa just nu, och så kanske det känns bättre om en stund? Eller om ett par dagar? Jag vet inte det heller. För att vara en person som påstår sig veta allt, så finns det väldigt mycket som jag inte vet. Jag vet. 

En liten del av mig vill be om ursäkt för att jag är som jag är, för att jag känner för mig, för att jag är känslig, för att jag blir arg eller ledsen och stänger av halvt utan anledning (läs: av en för andra kanske inte så stor anledning), för att jag inte kan vara bättre än såhär just nu, jag vill liksom be om ursäkt för allt jag är. Och det är fel, det vet jag. Men alltså... ah, näe, jag vet inte. Jag tänker i vilket fall som helst inte be om ursäkt, fast den där delen av mig känner att jag verkligen borde göra det, hundra gånger om. Det är inget fel på mig bara för att jag känner mer än andra, jag är inte mina känslor, och jag är faktiskt (iallafall ibland, har jag hört) en väldigt bra person - just på grund av mina känslor och min personlighet. Men vem fan vet om det stämmer egentligen? 

Usch... jag känner mig alldeles för nere för att vara här och skriva just nu. Jag halvligger iallafall i soffan just nu, har den bärbara i mitt knä, har ont i magen osv, lägenheten är typ helt nedsläckt så det enda ljuset här kommer ifrån skärmen, jag har ett gammalt favoritavsnitt av creepypodden i bakgrunden men jag lyssnar inte på vad de säger. Mm, det var nog allt. Vi kanske hörs.♡




En snabbis - DBT och frågan ''hur mår du?''

Hello. När jag kom hem från DBT:n förut blev det först och främst att äta senfrukost (Keso med pistagenötter och starka nudlar med chili, chipotle och feferoni typ), och sen gömde jag mig faktiskt under täcket för att lyssna på creepypodden och vila en stund, jag var verkligen helt slut typ. Jag höll på att somna ett par gånger, men min fon ringde typ väldigt lägligt och väckte mig där alla gånger, haha! :(( Fast det var väl bra ändå, större chans att jag lyckas somna i en bra tid ikväll. 

Det gick i vilket fall som helst väldigt bra med DBT:n idag tycker jag, vi kör sista veckan med ''känsloreglering'' och sedan går vi vidare till ett annat moment. Det finns fyra moment man går igenom, ca två gånger each, och jag tänkte skriva lite mer om de momenten, och annat om DBT, inom kort. Jag orkar dock inte idag... har faktiskt ingen lust alls känner jag. 

Jag mår inte så bra idag faktiskt... men samtidigt så mår jag bra ändå, jag har ändå en massa saker jag känner mig glad över och sådär, men det känns inte bara bra ändå typ. Jag har skrivit om det här ett par gånger tidigare... men jag vill nämna det här lite snabbt bara - ibland blir det verkligen riktigt jobbigt när vissa frågar hur man mår. Jag vet inte vad jag ska svara när jag mår såhär, för jag vet fan inte helt själv ens. Jag kanske känner att jag mår asbra, delvis, för det gör jag, men att jag ändå samtidigt känner att jag mår dåligt, eller känner mig väldigt nedstämd, kanske helt omedveten om varför jag känner sådär, eller så kanske det är något speciellt jag mår dåligt över men som jag inte känner mig redo att prata om, eller whatever. Det kan bli riktigt jobbigt ibland, speciellt de gånger då vem det nu än är som frågat liksom inte kan ta ett ''Jag vet inte faktiskt inte just nu'', eller typ ''Jag mår nog både bra och dåligt just nu'', eller whatever. Det är svårt nog att förklara ändå, ibland går det helt enkelt inte ens, och när folk reagear sådär så tappar man lusten att svara och ens försöka förklara. Jag ska inte skriva mer om det här nu, men jag kände ändå att jag behövde få nämna det typ. 

Nu ska jag ta en dusch, sen ska jag tända lite ljus, dra täcket och kuddarna till soffan, gotta med en bytta Daim-glass och titta på Identity och kanske någon annan film, och sen blir det podden och nana. Vi hörs.♡
 

Det råder bildbrist här idag, så vi kör med en different kind of insta lately

👉 sabinaolsen 👈


Let there be light

Godkväll. Jag kom typ precis hem ifrån House (thaiboxningen). Det var ett riktigt välbehövligt, men så sjukt jävla jobbigt pass idag alltså, fyset var fan inget att leka med. Men det kändes riktigt bra, fast jag dog lite - precis som det ska vara. Alltså tänk er en nyfödd häst-bebis, visualize, tänk nu på den här häst-bebisens första steg ever (titta på den hääär bilden)... så känner jag och mina ben sig just nu, haha!

Jag fick mycket positiv feedback idag, och det kändes huuur bra som helst - fin hållning (mitt stand, min guard osv), bra tempo, bra slag/teknik osv, hihi! En annan sak som kändes väldigt bra idag var att jag körde med en person som aldrig har kört innan, så jag fick typ ''smygcoacha'' lite med, haha! ;D Det hade varit hur kul som helst att arbeta som någon typ av coach/träningsinstruktör alltså... 

Jag var för övrigt trött och kände mig ganska väldigt nedstämd på vägen dit, så jag var liksom inte taggad alls, jag ville typ hem, stänga av min fon och gömma mig under mitt täcke resten av veckan, så jag fick bråka lite med mig själv... men jag vann den fighten och tog mig dit trots att det tog emot. Vilket på efterhand självklart känns hur bra som helst. Ja, det är mycket med thaiboxningen som känns ''hur bra som helst''. Alltså, ni förstår inte hur lycklig jag är över att vara tillbaka!


Jag började iallafall den här dagen lite efter nio imorse. Jag vaknade till, tänkte vända mig om och sova vidare, men insåg att det fan var bra fotoljus här i lägenheten, så jag typ flög upp ur sängen och jäktade sönder för att hinna ta ett par bra foton innan det där perfekta ljuset som bara morgonsolen genom mina plisségardiner kan skapa försvann igen... jag hann fan ta ett par bra foton på boken. Annars har jag faktiskt inte gjort någonting direkt speciellt idag, jag har småstädat lite och sådär. Och så har jag faktiskt ätit tacos, en romantisk taco-middag med mig själv och lite tända ljus, haha! :/ 

By the fucking way... för ett litet tag sedan gick mina älsklings-mysbyxor sönder, det var mina ljusgrå pyjamasbyxor i flanell, det var typ slitage (eftersom att jag använde dem typ hela tiden) och blev två väldigt stora hål i röven. Mitt hjärta gick sönder lite... mina älskade pyjamasbyxor. Jag älskar dem, vi har gått igenom mycket tillsammans, och de är så nedrans jävla fina och mysiga (enligt mig då, och här är det bara min åsikt som räknas). As I said, mitt hjärta gick sönder lite. Jag köpte ett par nya pyjamasbyxor (också i flanell, fast i en annan färg typ), men vägrade slänga de gamla... jag känner mig inte redo att göra mig av med dem än, och sen visade det sig att de nya byxorna inte ens var i närheten lika bra som mina gamla... :(( Så, för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att försöka sy ihop hålen i röven, och det såg faktiskt helt OK ut, typ dag ett och två, sen när jag hade använt dem en stund gick stygnen typ upp, så det ser lite annorlunda ut för tillfället. Jag personligen tycker att det är charmigt såhär faktiskt, haha! Men jag ska piffa till stygnen lite sen, men sen får det faktiskt vara så... jag vägrar göra mig av med dem, tills dess att jag hittat ett par typ precis likadana. Så det så! 

Nu ska jag ta en mycket efterlängtad och lång dusch (med ett iskallt avslut), och sen blir det nog fan bara att halvtitta på typ Svärdet i stenen (en av mina absoluta favoritfilmer) och sova typ. Jag är så jävla trött. Vi hörs.♡

Ps: Jag publicerade första delen i mitt borderline-projekt här i morse, om ni klickar hääär kommer ni till det inlägget. In och läs nu för fan. 


This morning - helt jävla nyvaken, men äääntligen lite ljus