Jag kan inte andas, känslan när slutet är nu

Hello. Jag kom precis ut ur duschen, i skrivande stund är klockan 22:59, och jag är verkligen astrött. Klockan en minut över tolv (00:01) inatt kommer det ett nytt avsnitt av creepypodden, då ska jag kura ner mig i sängen och gömma mig under täcket, lyssna på avsnittet, och sen ska jag fan sova. Jag har ju lite dötid här nu, så jag tänkte att jag skulle passa på att uppdatera ordentligt. Jag behöver ventilera, skriva lite om helgen, förklara mig lite efter fredags-inlägget osv. 

Jag har haft den där (min) André här hela helgen, vi har typ mest tagit det lugnt, tittat på en massa bra filmer, dansat vals (tränat koordinerad kroppsrörelse haha), ätit tacos och haft det mysigt typ.♡ Vi tittade för övrigt på White fang (varghunden) förut... jag ääälskar verkligen den filmen, och berättelsen, och jag blev så jävla sugen på att läsa boken nu, så jag ska faktiskt börja göra det imorgon. :'D Jag önskade ju mig (och fick den) i födelsedagspresent förra året, och det är ta mig fan en av de finaste böckerna jag har.

När jag kom hem efter att ha lämnat André i stan förut så gömde jag mig under täcket för att sova en liten stund... det gick inte så bra med det dock, varenda gång jag var nära att somna ringde fan min fon. Varenda gång. Jag kan ha hunnit halvsova i typ femton minuter en gång, men fan, haha... det blev mycket frustrerande efter en stund. Jag rullade ur sängen och bestämde mig för att dra upp till storebror en stund istället - socialiserade lite, tittade på när han och Jimmy arbetade på sina yxor typ (inte aaalls avundsjuk haha). :) De är mycket duktiga må jag säga! 

Jag vill ha en egen yxa, som självklart ser ut på ett speciellt (och personligt) sätt, uppsatt på väggen bredvid min ytterdörr - både för syns skull, och som försvar. Det är någonting som jag drömt om väldigt länge faktiskt. En vacker dag!!!♡ 


Jag känner att jag måste skriva lite om vad som hände i fredags, förklara mig. Det jag skrev här var liksom ett utkast, början till ett inlägg (det här inlägget), skrivet typ direkt efter DBT:n, direkt efter att jag fått veta ''nyheten''. 

Jonas (min huvudpsykolog) berättade för mig att han ska sluta om en och en halv månad, och att det typ innebär att jag ska avsluta min behandling samtidigt. Jag kände hur någonting i mig gick sönder, jag blev så jävla ledsen, det var såå svårt att hålla tillbaka tårarna - men jag lyckades, och efter att jag lyckats med det tog jag i med allt jag hade för att ''stänga av'' känslomässigt, och sen vägrade jag prata mer om det. Jag sa att jag inte har tid att känna eller tänka på det här nu, jag får ta det en annan dag typ. Jag klarar ju inte av att känna sorg, alls. Jag vägrar, tyvärr, hur konstigt det än låter.

Jag tänker på alla gånger jag skrivit eller tänkt typ saker i stil med att ''hur ska jag klara av att ta hand om mig själv, alldeles ensam, efter DBT:n'', ''vart fan är Jonas när jag behöver honom'', ''DBT:n är the highlight of my week, det ger mig och min vardag en mening som jag annars saknar'' osv osv... bara häromdagen, helt omedveten om att slutet var nu, skrev jag;

''Jag bävar inför dagen då Jonas (min huvudpsykolog) säger till mig att jag är färdig, att det är dags att avsluta, på riktigt alltså. Det skulle betyda så mycket för mig, både bra och dåligt. Det skulle betyda att jag nu måste ta hand om mig själv, helt själv. Det må låta dumt, eller enkelt, och det är väl självklart att jag kan ta hand om mig själv - jag levde trots allt i tjugofyra år innan jag började med DBT:n, och jag har fått ta hand om mig själv sedan jag var typ elva år gammal, så jag menar... jag kan ta hand om mig själv, men om man tittar på historiken så blir det oftast inte så bra när det bara är jag som tar hand om mig själv typ. :(( Jag kan inte ens med att ta upp den här rädslan med Jonas, för att jag typ blir rädd att han då ska få någon jävla idé och kasta ut mig typ (inte så troligt, eftersom att jag sköter mig, men jag oroar mig ändå).'' (läs hela inlägget hääär)

Dagen efter att jag skrev det här, alltså i fredags, så hände det, så jävla plötsligt, och jag tappade andan. Hela mitt liv vändes fucking upp och ned. Jag ska alltså sluta helt med DBT:n, utan att egentligen vara färdig. Det är så att jag tror att jag på något konstigt jävla sätt kan se in i framtiden, eller att jag ta mig fan vet allt på riktigt, det blir faktiskt ofta sådär. Jag får en känsla, eller en tanke, om att någonting ska bli på ett visst sätt, följt av en starkare känsla, och sen, på ett eller annat sätt, blir det typ som jag redan visste att det skulle bli.

Efter mötet åkte jag in till centralstationen för att vänta in André, som skulle dyka upp ungefär fyrtio minuter senare. Jag kunde fan inte andas, jag fick helahela tiden gå och ta i med allt jag hade för att förbli ''avstängd'' känslomässigt. Jag visste att, om jag tillät mig själv att känna efter, skulle jag börja gråta och typ inte kunna sluta, jag tänkte att jag inte kunde vara ledsen när André kommer (eller under helgen när han är här), och plötsligt började jag känna mig sådär... jag började undra om jag ens fanns, finns jag ens? spelar jag någon roll? Det kommer oftast i sådana här stunder, stunder då jag ''stänger av''. Det kändes lite bättre när André var här, jag var liksom något distraherad och hade annat att tänka på under hela helgen typ. 

Frågan är vad jag ska göra nu, och vad jag ska göra sen. Nu ska jag försöka avsluta min DBT med ett ''brave face'' och lite låtsas som att allt kommer att ordna sig... jag vill ju inte att Jonas ska behöva oroa sig, eller känna dåligt samvete eller något. När DBT:n väl är över, alltså om en och en halv månad typ, vet jag inte vad som händer, vad jag ska göra, eller huuur i helvete jag ska klara mig utan... det känns som sagt som att hela min värld precis blivit upp och ner vänd. Jag har inte så mycket annat att skriva om det här just nu, ärligt talat så vill jag varken känna eller tänka på saken just nu, så... vi hörs.❤
 

Nyvaken efter min kvälls-nap 

Min stund hos storebror 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: