En del av nattens utkast: Dialektisk beteendeterapi

Jag hade väldigt svårt att somna igår, kunde inte slappna av, tänkte för mycket på allt jag skrev om igårkväll (''värsta natten på länge'', läs det hääär) och en massa annat. Jag behövde skriva, om vad fan som helst, ibland spelar det ingen roll vad jag skriver om. Jag bara måste skriva, annars går jag sönder. Skrivandet ger mig (ibland, inte alltid) ett inre lugn som jag aldrig någonsin känt av med något annat. Fan va jag önskar att jag hade en gammal hederlig skrivmaskin. Jag minns att jag, för länge sedan, skrev någonting i stil med att ''Jag längtar tills den dagen då jag har en bärbar dator som jag kan skriva på, och en soffa att sitta nerkurad i, skrivandes på min bärbara dator, preferable with en massa tända ljus och regn som smattrar mot fönstret...'', typ så iallafall, och jag minns att jag även där skrev att jag ville ha (läs: behövde) en gammal skrivmaskin. Men, nu har jag iallafall faktiskt både en bärbar dator och en soffa. Två steg i rätt riktning. 

En del av nattens utkast: 
''Men det var inte vad jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om DBT, dialektisk beteendeterapi. DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning, som det heter på svenska). Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen, den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.

DBT har en typ av skolkaraktär och består av individualterapi (alltså min huvudpsykolog, jag och allt som oftast en filmkamera), gruppterapi / färdighetsträning (alltså min huvudpsykolog, ytterligare en psykolog och ett par andra personer med borderline typ), detta plus hemuppgfiter. Det man jobbar med, de sk. färdigheterna, är indelade i fyra övergripande moduler/områden: Medveten närvaro, att hantera relationer, att reglera känslor och att kunna stå ut när det är svårt.

Det är vanligt att man jobbar med DBT i ungefär ett, ett och ett halvt år typ (ibland lite längre). Jag började DBT den tionde maj 2017, alltså för snart nio månader sedan. Nio månader alltså... på ett sätt känns det som att jag började med det här typ igår, men på ett annat sätt känns det som att jag jobbat med det här i en evighet. Jag har faktiskt kommit aslångt med det här, ibland känner jag mig så jävla redo och ''färdig'', och ibland känns det som att jag aldrig någonsin kommer att vara redo på riktigt, som att jag aldrig kommer att känna mig ''färdig'' med det här. 

Jag bävar inför dagen då Jonas (min huvudpsykolog) säger till mig att jag är färdig, att det är dags att avsluta, på riktigt alltså. Det skulle betyda så mycket för mig, både bra och dåligt. Det skulle betyda att jag nu måste ta hand om mig själv, helt själv. Det må låta dumt, eller enkelt, och det är väl självklart att jag kan ta hand om mig själv - jag levde trots allt i tjugofyra år innan jag började med DBT:n, och jag har fått ta hand om mig själv sedan jag var typ elva år gammal, så jag menar... jag kan ta hand om mig själv, men om man tittar på historiken så blir det oftast inte så bra när det bara är jag som tar hand om mig själv typ. :(( Jag kan inte ens med att ta upp den här rädslan med Jonas, för att jag typ blir rädd att han då ska få någon jävla idé och kasta ut mig typ (inte så troligt, eftersom att jag sköter mig, men jag oroar mig ändå).

En sak som jag verkligen, verkligen vill göra är att köpa boken Dialektisk beteendeterapi. Det här är alltså ''the book'', boken som psykologerna använder som manual, boken som innehåller alla arbets- och informationsblad osv som behövs, plus mer därtill. Jag kan bara tänka mig hur bra, hjälpsam och intressant den boken hade varit för mig... det är bara det att boken kostar 700:-, alltså visst, det är mycket, men för mig känns det ändå egentligen verkligen varit värt det. Det är bara det att jag är ganska fattig nu när jag är sjukskriven och sådär, så jag får vänta :((

Men skitsamma... jag menar iallafall typ att, hm, det känns ju bra för mig att jobba med DBT:n och jag tycker att det är hjälpsamt osv, men, vi får papper kopierade från boken (som vi sedan sätter in i en pärm), och de väljer vad vi ska jobba med, när vi ska jobba med det, hur vi ska göra osv, och vi får långt ifrån alla arbets- och informationsblad som finns. Det hade blivit 543 sidor annars, och det hade vissa andra ansett vara för mycket. Jag skulle ha tillgång till allt jag behöver, när jag än behöver det, om jag hade den här boken.

Det finns en annan sak som gör så att jag tror att den här boken verkligen skulle kunna hjälpa mig, till och med mer än själva DBT:n jag jobbar med nu. Jag skulle kunna arbeta med det här på ett helt annat sätt, självständigt, på ett sätt där jag själv väljer vad jag vill och behöver gå all in i just nu (alltså skulle det inte finnas någon som sa att nu ska vi banka in medveten närvaro i huvudet på dig, när jag egentligen kanske just nu behöver någonting helt annat). Jag kan se det framför mig. Jag skulle lusläsa boken, troligen flera gånger om. Jag skulle välja ut delar av boken som känns viktigast, ge mig själv hemuppgifter, och fan ta mig jobba röven av mig med det där, till och från hela livet ut. Jag vet att jag inte kommer att ''bli frisk'' trots att jag gör enorma framsteg hela tiden, jag kommer ändå alltid att vara den jag är, och jag känner att jag verkligen vill, att jag verkligen kommer att behöva göra det här, för min egen skull. Om jag ska hålla, om jag ska lyckas hålla ihop mig själv på egen hand sen så är det här precis vad jag behöver. 

Och, det finns mycket i de här arbetsbladen osv som jag känner att jag själv vill lära ut till andra, mycket som jag skulle vilja skriva om. Jag tänker ofta att det tycker att det är synd att det bara är jag (och andra som går DBT) som lär sig allt det här - vissa delar blir liksom som manualer för hur man är en bra människa, både mot sig själv och andra, och det är ju så jävla viktigt. Speciellt med tanke på att majoriteten av befolkningen absolut inte är vad jag kallar bra människor. Jag skulle vilja påstå att jag är en väldigt bra person, faktiskt - jag tänker med hjärtat, jag bryr mig väldigt mycket om mina nära och kära (även djur, natur, vårt folk osv), jag är omtänksam, jag är överbeskyddande, jag är alltid ärlig och jag försöker verkligen vara den bästa versionen av mig själv. Det, enligt mig, är nästan precis vad en bra person är. En näst intill fucking perfekt person, skulle jag vilja påstå. 

Detta är någonting som jag ''levt efter'' redan sedan långt innan jag började med DBT:n typ, iallafall på många sätt. Jag menar för övrigt inte att jag är den enda bra människan som finns, eller att jag är bäst eller whatever, men, jag är ändå en förbannat mycket bättre person är fan nästan varenda jävel vars existens jag känner till. En tanke som har slagit mig ett par gånger är att de verkligen skapar den perfekta människan. Jag menar, om jag, som faktiskt redan är en mycket bra person, lär mig mer om exempelvis mer validering vs invalidering (viktigt!!!), så blir jag helt plötsligt fan så mycket bättre, trots att jag redan var en förbannat bra person (som sagt, enligt mig, i jämförelse med de flesta andra). Tänk om fler hade lärt sig om det här? Tänk om de som är dåliga personer hade läst om typ validering vs invalidering och faktiskt lyckats ''ta in det''?'' 


Det där är alltså skrivet inatt.👆 Jag vet att jag skrev att jag inte ville skriva mer här, men jag lovade faktiskt att gå in lite djupare i just DBT:n, så jag kände att jag ville dela med mig av den här delen av nattens utkast ändå. Eftersom att det här ändå är väldigt borderline-relaterat så tänker jag att det här kommer att få bli en del av mitt borderline-projekt. Det var dock egentligen meningen att jag skulle vänta med att skriva om just terapin tills jag kommit lite längre med inläggen om borderline, men nu fick det bli såhär istället. Men eftersom att jag tänker att jag kanske ska sluta skriva helt och hållet så känns det inte som att det spelar någon roll hur jag gör med det här ändå. Nu ska jag äta frukost och jobba lite med en hemuppgift till DBT:n, sen är det bara tvätt, lite fix här hemma och thaiboxning som står på schemat idag. Vi kanske hörs.♡


Ps: Ett jätte-tack till er två som kommenterade förra inlägget, det värmde faktiskt, mycket snällt skrivet, men vet inte riktigt vad jag ska svara...Jag tycker för övrigt liiite komiskt med just vilka två det var som valde att kommentera, svårt att inte le lite åt det där, men haha! :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: