En inre tomhet, och ett lyckorus - att kriga mot sig själv

Hello. Jag är jätte trött, och så jävla tvär över den här jävla förkylningen, men om man bortser ifrån det så har jag faktiskt haft en fin dag, och jag mår faktiskt ganska bra ändå. :) Jag kom precis upp ur ett alldeles för varmt bad, innan dess unnade jag mig ''ett par'' (femton😂) päronsplitt. Jag höll på att frysa ihjäl, men så jävla värt ändå, haha! :D 

Idag var det individualterapi (alltså bara psykologen och jag), och jag skulle vilja påstå att det gick jätte bra. Det var mest fokus på hemuppgiften (radikal acceptans), och fick jag ventilera och prata ut om två saker som gnager i mig - oro inför en grej med försäkringskassan och ''tomhetskänslan''. Det kändes bra, oddly enough, trots att vi pratade om en del väldigt jobbiga saker. Och det kändes riktigt jävla bra att få ur mig lite frustration. Verkligen. Och så fick jag massa ''positiv feedback'' över mitt hårda arbete i terpain, och för att jag alltid dyker upp trots allt etc. :D Wohoo! ;)

Nu tänkte jag gå all in i mina hemuppgifter en stund, sen blir det att titta på nya Indenpence day, och sen ska jag försöka nana relativt tidigt. Jag tänkte försöka gå upp ganska tidigt imorgon och ta tag i en massa saker som behövs tas tag i, och så tänkte jag trotsa min jävla förkylning och träna också. :) Men det var faktiskt allt för nu, jag måste sätta igång med mitt här - but first, ett nattligt utkast, på tal om ''tomhetskänslan'', skrivet natten till torsdag. 


''Det här kommer att bli ett lite för öppet inlägg, tror jag. Jag kommer antagligen att ångra det här, och radera det, ganska snabbt. Men jag känner att jag behöver ventilera lite ändå, på gott och ont, faktiskt. Jag tänkte skriva lite om gårdagen. 

Jag hade en jävligt fin kväll igår faktiskt. Jag satt i sängen i flera timmar, jobbade med ett par hemuppgifter till DBT:n (radikal acceptans), filosoferade, mysade med barnen (hårbollarna) och så halvtittade jag på Independence day och Apollo 18. Och så lyssnade jag på regnet utanför. Det kändes riktigt jävla bra igårkväll. Jag fick tänkt väldigt mycket, mellan allt det där. Igår var en riktig svartvit dag för mig, och när jag har såna dagar, med tydliga svartvita svängar (rejäla humörsvängningar) så får jag alltid väldigt mycket att tänka på på efterhand. 

När jag vaknade igår var jag på bra humör, det regnade och jag kände mig helt enkelt lugn. En och en halv timme efter att jag vaknade började jag röra mig mot gruppterapin - och där kom första extrema svängen. Jag kände inte för någonting, jag såg ingen mening med någonting, den där jävla tomheten ekade i mig, samtidigt som jag kände hur kaoset rev i mig. Det kändes riktigt jävla tungt att dra till gruppterapin, och det tog verkligen emot. Men jag tvingade dit mig ändå. Det är det som är det viktiga här - jag lyckades. Jag krigade mot mig själv, och jag vann. I fucking did it.

Under gruppterapin, som varade i två timmar och en kvart, kände jag mig utmattad och hade jätte svårt för att koncentrera mig. Den där tomheten tillsammans med kaoset var kvar i mig, men jag gjorde mig bästa för att koppla bort de där känslorna och deltog ändå. När terapin var över och jag gick ut ur byggnaden så kände jag att ''det'' var på väg. ''Det'' är jätte svårt att förklara, men jag ska ge det ett (inte allt för öppet) försök. 

I just det här fallet är ''det'' någon typ av lyckorus, kan man säga. Det är när jag får en rejäl uppåtsväng i humöret. Ibland hamnar jag där helt utan anledning, ibland hamnar jag där av ''små skäl'' (t.ex att jag får ett meddelande av någon som jag vill ha ett meddelande av, eller att jag från ingenstans kommer att tänka på en låt från Svärdet i stenen - jag använder just de två ''småsakerna'' som exempel för att de nyligen hänt), och ibland hamnar jag där av ''större skäl'' - som igår, I guess. Jag kände mig så jävla stolt över mig själv, jag mådde bra, jag kände mig hoppfull, pigg och helt enkelt... ja, inte tom. Jag kände att jag verkligen fanns på riktigt, i en stund. Jag kände mig (läs: jag fucking är) oslagbar. Jag älskar när jag känner sådär, fast det inte alltid håller så länge. Jag älskar när jag ''blir sån där'', fast jag vet att den rejäla uppåtsvängen oftast slutar med ganska extrem nedåtsväng - what goes up, must come down. Men, ''det'' tillåter mig att hoppas, det gör inte mitt andra ''det''.

Det finns två andra ''det''. Jag tänkte försöka beskriva ett av dem, lite lätt, fast det egentligen är helt jävla omöjligt att sätta ord på det här. ''Det'' den där ekande äckliga tomheten, blandad med det rivande kaoset, det som känns så otroligt jävla dåligt, men som inte ens går att förklara. Det är ''det'' som får mig att undra om jag ens finns, om jag är jag, ''det'' är när det känns som att jag inte är en del av min kropp, och när jag undrar om jag betyder någonting för någon, ''det'' är när jag inte ser någon mening med någonting alls, och när det känns som att något har slagit ett hål genom mitt bröst. Enkelt förklarat. Det är så det alltid har varit, eller, åtminstone så länge jag kan minnas, jag kan det här, men det här är känlsor som man aldrig riktigt kan vänja sig vid. Och det är känslor som man, varje gång man känner dem, önskar att det är sista gången, fast man vet (läs: tror att man vet) att... ja, det finns egentligen bara en utväg här - så länge jag lever finns det här. Det här outhärdliga - det här som inte går att fucking leva med. Det här, tomheten och allt som hör till, händer tyvärr väldigt mycket oftare än det ovanstående ''detet''. 

Nu känns det viktigt att tillägga att jag inte mår dåligt just nu eller så, fast jag antar att det lätt kan tolkas så med texten ovan. Men nej, jag känner mig lugn och sådär, jag behövde bara skriva av mig lite om saken. Jag måste för övrigt komma på ett bättre ord för det där än ''det''.''


Sådär, nu är jag klar för idag, vi hörs när vi hörs!❤
 

Sjuklingen, och ett par av dagens relatable screenshots

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: