Klarhet, eller förvirring

It's all about last night


Det är alltid sådär, att jag mår väldigt bra ibland, och att jag mår väldigt dåligt ibland. En dålig kväll, eller en dålig stund är ingenting nytt. Jag kan liksom ha världens finaste jävla dag, på samma dag som jag verkligen typ... ligger på botten. Jag vet att mina fina stunder väger väldigt mycker mer än de dåliga, och jag ''kan det här'', jag vet att det går över, men det är näst intill omöjligt att tro på eller känna när man väl sitter där i en såkallad ''dålig stund''. 

Om jag ska skriva bara om just svängarna i måendet - från asbra till nattsvart, så är det faktiskt egentligen väldigt enkelt, men ändå väldigt komplicerat. Ibland har jag ingenting what so ever att säga till om, utan det helt enkelt bara blir (antingen väldigt fint eller väldigt fult, svart eller vitt, whatever you wanna call it), men oftast så händer det någonting som påverkar, typ. Hur jag mår beror ofta på de små sakerna som händer, och även självklart de stora (om det nu skulle hända något stort dvs). Oftast känns det som att det är den där tomheten som bestämmer, fast ändå beror allt på om det ''händer något'', eller inte. 

Jag tänkte citera mig själv lite snabbt här, för att försöka ge er lite klarhet i en sak... ''men det är fucking jobbigt att gå runt och kämpa mot en del av sig själv varenda jävla dag. Jag får ha dåliga dagar, OK? Det gör mig inte till någon dålig person - försöker jag intala mig själv, men det går fan inte bra för tillfället. Fan alltså... vilken jävla nedåtsväng. Orkar fan inte, just nu vill jag verkligen inte vara jag.''

Det finns ingen logik alls i det här, men det är precis det här som får mig att känna mig som en dålig människa. Jag menar, jag är fullt medveten om att en människa ska känna, en människa ska få må dåligt ibland och jadajadajada, och jag skulle aldrig någonsin klandra någon annan för dess känslor eller tårar, men när jag mår dåligt på det där sättet så ser jag mig (eller känner mig) som Jekyll (någon typ av monster) - en som absolut ingen borde vilja ha någonting att göra med, för jag ser ingen som helst anledning till det att någon skulle vilja det, för att jag är ''hemsk'' och känner en massa som jag egentligen inte ens får känna. 

Jag ber om ursäkt om det här var förvirrande, men jag lovar att försöka förklara det här bättre inom kort, speciellt meningen ''om det ''händer något'' eller inte'', och det där med att ''känna saker som jag inte ens får känna'', för jag tänker att just den meningen känns konstig, för egentligen - finns det egentligen någon känsla som är faktiskt förbjuden? Vad skulle det vara för hemsk känsla, isåfall?


I wanna hide the truth, I wanna shelter you, but with the beast inside there’s nowhere we can hide
Don't wanna let you down, but I am hell bound, though this is all for you, don't wanna hide the truth
It's woven in my soul, I need to let you go, your eyes they shine so bright, I wanna save that light

I can't escape this now, unless you show me how

When you feel my heat, look into my eyes, it’s where my demons hide
Don’t get too close, it’s dark inside, it’s where my demons hide, it's where my demons hide. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: