Mitt mamma-hjärta, och min Zeke

Hej. Jag började skriva det här inlägget redan inatt, jag har inte kunnat sova något alls typ, för att jag varit så jävla orolig för Zeke och veterinären idag. Alltså det går inte ens att förklara hur orolig jag har varit (läs: är) för honom. Det är liksom typ dödsångest när jag tänker på honom och allt det här. Men iallafall, jag höll mig sysselsatt med skrivande, tog en lång dusch, försökte sova en stund, tittade på Smurfarna (den nya filmen), och sen någon gång när det hade börjat ljusna ute somnade jag till de gamla Smurfarna. 


J skjutsade iallafall Zeke och mig till djursjukhuset förut. Det blev en klinik i Frölunda, AniCura. Annars brukar vi ju åka till Djurkliniken i Partille, men de hade tyvärr ingen tid för oss nu i veckan då det var fullbokat de dagar som J kunde köra. Jag tyckte inte att den kliniken var bra, och jag kommer inte att åka tillbaka dit. De var ju inte direkt dåliga heller, men alltså, näe... det kändes inte bra alls faktiskt. Så nästa gång (och gångerna efter det) blir det Partille istället.

Jag kan tyvärr inte skriva vad för sjukdom Zeke har, då de inte ens kom fram till något. Det kan vara någon typ av inre öroninflammation, eller så har han en hjärntumör, typ. Och så har han ganska hög feber, fast han är ganska pigg ändå. Det visar sig i vilket fall som helst genom att han hänger med huvudet åt höger hela tiden, och hela örat på den sidan hänger också. Han har asdålig balans, han går in i saker, han snubblar och är nära att ramla hela tiden, ramlar in i saker, är bambi på hal is hela hela tiden, och har allmänt dålig motorik typ. Jag tycker så synd om honom när han försöker gå och bara ramlar och så, det gör så ont i mitt mamma-hjärta. När vi kom hem nu ramlade han exempelvis ner för lilltrappan utanför porten. 

Vi har iallafall fått två olika mediciner som vi ska testa här i tio dagar (hela nio tabletter om dagen, stackars liten), och sen får vi se. Och under tiden blir det som det har varit de senaste dagarna - bara väldigt korta och långsamma promenader, och en massa ''nej snälla Zeke ligg där nu'' typ hela tiden. Han kan typ inte springa överhuvudtaget, eller jo, han kan springa och leka, och han vill väldigt gärna det, men eftersom att han är såpass obalanserad så får han inte det. Och det är så synd för han är ändå van vid att vi går mellan fyra och nio kilometer i skogen om dagen (eller typ fyra-sju gånger i veckan iallafall), han är van vid att få springa lös och leka osv. Han verkar dock inte ''ha ont av det'' egentligen, eller vad man säger, och han verkar inte förstå varför han inte får springa lös, eller varför han måste ligga ner nästan hela tiden osv. Mitt lilla hjärta.♡ Saken är den att det inte är så stor chans att de här medicinerna kommer att hjälpa (det är om det bara är öronen och inte hjärnan), och isåfall finns det bara ett alternativ kvar, och det är att han går bort inom en snar framtid. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer just nu, jag vill inte tänka så mycket på alternativ två idag. 

Jag tänkte iallafall vila en liten stund nu, sen tänkte jag ''handikappanpassa'' lägenheten åt Zeke. Vi hörs.❤



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: