Hjärntumör, diskret självdestruktiv/vertikal labret och en sväng på stan

Hello, vilken väldigt lång och störande rubrik. Nu blir det iallafall en ordentligt söndags-update här, och det lär bli ett förbannat svartvitt inlägg. Vi börjar med dagen: jag kom precis ut ur duschen, innan dess var jag ute på en väldigt kort och långsam promenad med Zeke, vi har för övrigt fått börja gå runt lilltrappan som är precis utanför porten då han inte klarar av att gå upp/ner ordentligt utan att snubbla (han har ramlat ner för trappan två gånger nu), så det blir ett par extra-meter istället. Före ''promenaden'' var jag faktiskt inne i stan en stund. Jag var på Centralen och hängde med Emelie i väntan på hennes tåg hem till Norrland (haha) igen. Det blev en bra stund tycker jag.♡ Jag vill dock egentligen inte vara hemifrån alls just nu pga Zeke, men jag behövde komma ut en sväng, det var skönt att få distrahera mig med någonting utanför mig själv, och här hemma var allting lugnt när jag kom hem igen. :) 

Jag kunde inte sova inatt, alls typ. Jag hade huvudvärk, så jävla mycket tankar och skit i huvudet, var så jävla sugen på någonting, tittade på Timon och Pumbaa, läste om allt ifrån hjärntumörer till medveten närvaro och annan DBT-skit, och sen fick jag ett sånt där jävla ryck inatt. Back at it again with this bullshit - jag satte i min vertikala labret (se bild nedan, taget förra gången jag hade i den). Ångrar jag mig redan? Ja. Men, haha! En del av mig vill faktiskt väldigt gärna ha den där, självklart (annars hade jag ju inte ens satt i den från första början), så det blir att ha i den i ett litet tag och känna på det, samla in lite fler ''votes'', och sen får vi se vad som händer. Det känns iallafall väldigt jobbigt, på riktigt, att vilja så mycket men ändå verkligen inte typ. :( Och jävlarihelvetesatansnegerkukanusflås va ont det gjorde att pressa in den feta synålen och smycket därefter, precis som förra gången (diskret självdestrukiv typ, haha). 

Det var någon som undrade varför jag inte vill ha den, och det tyckte jag var en jätte intressant fråga: det är för att jag helt enkelt egentligen tycker att jag ser asbra ut utan den också. Jag menar, jag ääälskar mina läppar, jag tycker att de är fucking perfekta typ, så ja, that's why. Men, jag tycker ju att jag ser väldigt bra ut med labreten också, men samtidigt så är jag ändå kanske inte den typen längre, eller? Jag menar, jag trivs jätte bra med (och är gärna) väldigt ''naturlig'' eller hur fan man ska förklara det. Så ja, det är lite sådär det ser ut i mitt förvirrade och beslutsångestladdade huvud. Folk får väldigt gärna lägga in en ''röst'' om saken, haha! :) Seriöst, jag skulle vara jävligt tacksam. 

På DBT:n i torsdags blev det nästan bara fokus på Zeke, självklart. Jag är glad att jag fick prata ur mig lite frustration där, faktiskt... gällande allt det där. Det jag inte riktigt fått göra, eller, det får jag typ inte göra, för jag måste ju ranta runt här med ett jävla ''brave face'' och en ''det ordnar sig, han kommer att bli frisk'' inställning, fast det kanske inte riktigt är så. Det vet jag ju iofs inte, men det ser inte ljust ut. Jag vet inte. Jag kan inte ens tänka på det här just nu. Fuck. Det kändes som sagt iallafall bra att få vara frustrerad, ledsen och rädd en stund typ, att nästan bli tvingad att tänka på allt och prata om det fast det känns så jävla jobbigt. Veckans hemuppgifter blev iallafall en del mindfulness övningar och distraktioner (läs: jag ska försöka göra saker/distrahera mig för att inte ha allt för mycket tid över åt att bara sitta och oroa mig/katastroftänka på Zeke och allt det där). 

Men det var faktiskt allt för nu, nu ska jag mysa till det med hårbollarna här och titta på Insidious. :D De filmerna, alla tre, är ju så jävla fucking asbra. Se dem! Vi hörs när vi hörs.❤


Before I go, en del av nattens utkast;
''Jag har inte märkt någon bättre skillnad på Zeke sedan i tisdags (då vi var hos veterinären och han började med sina mediciner). Jag vet inte vad som menas med det än, han skulle ändå ta medicinerna i tio dagar, och vi är ju bara inne på dag sex. Eller har han blivit lite värre? Jag tror det, eller så är det bara så att jag är mer uppmärksam nu. Jag vet ingenting, och det känns så jävla tungt. 

Jag vet inte vad jag ska göra när de här tio dagarna är över, jag vet inte vad jag ska göra om hans mående inte förändras utan fortsätter precis såhär, och jag vet inte vad jag ska göra om det blir värre. Jag vill bara att han ska bli bra igen, både för hans och för min egen skull. Jag vill inte ens skriva vad jag tror här, jag vill inte ens tänka det, och verkligen inte skriva eller säga det högt, men jag tror verkligen inte att det är någon öroninflammation, det känns mer som det andra alternativet (hjärntumör). Det är helt otänkbart, ändå sitter jag här och tänker på det, ändå är det troligen det som är verkligheten. 

Jag tycker så synd om honom som han är just nu, och det gör så otroligt ont i mitt mamma-hjärta att se honom såhär... jag vet fan inte vad jag ska göra, alls. Han kan inte ha det ens såhär, och jag är rent ut sagt livrädd för att han ska bli värre. Han verkar inte lida på det sättet att han har fysiskt ont, men ibland känns det som att han kanske lider psykiskt - vissa stunder känns det som att han förstår sig på sin egen förvirring och att han typ... ja, verkligen undrar och inte förstår vad det är som händer. Han har en del andra symptom, men jag vill inte skriva om dem idag. Och det känns så hemskt elakt att inte låta honom springa lös som han alltid gör annars... han måste bli bättre. De här medicinerna måste få honom att bli bra igen.

Imorgon ska jag ringa djurkliniken i Partille och fråga dem lite om avlivning, bara för att veta precis vad som gäller (nästan exakt hur det går till, priser, kremering osv), just in case. Jag har läst på om det, jag har läst nästan allt som finns att läsa om det, och det är så jävla hemskt att ens behöva läsa på och tänka på avlivning som ett alternativ, varken för Zeke eller för katterna. Usch. Ja, näe, men jag ska iallafall ringa och fråga om det imorgon. Nu tappade jag det igen...''



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: