Tennyson

"There is sweet music here that softer falls, than petals from blown roses on the grass, or night-dews on still waters between walls of shadowy granite, in a gleaming pass; music that gentlier on the spirit lies, than tir'd eyelids upon tir'd eyes; music that brings sweet sleep down from the blissful skies. Here are cool mosses deep, and thro' the moss the ivies creep, and in the stream the long-leaved flowers weep, and from the craggy ledge the poppy hangs in sleep." - Lord Alfred Tennyson

 



So darling feel better love

I once kneeled in shaking thrill, I chase the memory of it still, of every chill. Chided by that silence of a hush sublime, blind to the purpose of the brute divine, but you were mine. Staring in the blackness at some distant star, the thrill of knowing how alone we are, unknown we are. To the wild and to the both of us, I confessed the longing I was dreaming of some better love, but there's no better love, that beckons above me and there's no better love that ever has loved me, there's no better love. 

And I've never loved a darker blue, than the darkness I have known in you, own from you. You, whose heart would sing of anarchy, you would laugh at meanings, guarantees, so beautifully. When our truth is burned from history, by those who figured justice in fond memory, witness me. Like fire weeping from a cedar tree, know that my love would burn with me, we'll live eternally.

'Cause there's no better love that beckons above me, there's no better love, that ever has loved me, there's no better love. So darling, feel better love, 'cause there's no better love, that's laid beside me, there's no better love, that justifies me, there's no better love, so darling, feel better love. 



The smiling man, den leende mannen

För kring fem år sedan bodde jag i en större amerikansk stad. Jag har alltid varit en nattmänniska, så ofta när min rumskamrat hade somnat blev jag uttråkad och gick ut för att promenera och fundera för mig själv. På det där sättet tillbringade jag fyra år, med att gå runt i staden på natten, och aldrig någonsin hände det något som gav mig skäl att vara rädd för min säkerhet. Jag brukade skoja med min rumskamrat om att till och med den här stadens knarkhandlare var artiga. Men det förändrades på bara några minuter, en kväll.

Det var en onsdag, någon gång mellan ett och två på morgonen, och jag promenerade i närheten av en park som polisen brukade patrullera i, ganska långt från min lägenhet. Det var en lugn kväll, tyst och stilla även för att vara en vardag, med väldigt lite trafik och nästan inga andra fotgängare. Parken var, som den brukade, nästan helt tom. Jag hade precis vänt ner för en kort sidogata, för att gå en annan väg hem än den jag kommit, när jag såg honom.

På andra ändan av gatan, på samma trottoar som jag, såg jag silhuetten av en man som dansade. Dansen var märklig, inte helt olik en vals, men han avslutade varje danssteg med att på ett konstigt sätt skrida framåt. Jag antar att man skulle kunna säga att han dans-gick – rakt mot mig. Jag tänkte att han förmodligen var full, och gick så nära gatan jag kunde, så han fick huvuddelen av trottoaren för sig själv att passera mig på. Ju närmare han kom, desto mer insåg jag med vilken grace han rörde sig. Han var väldigt lång och gänglig, och hade på sig en gammal kostym. Efter att han dansat närmare och närmare började jag kunna urskilja hans ansikte.

Hans ögon var vidöppna, och han hade huvudet lätt böjt bakåt och stirrade vilt upp mot himlen. Hans mun var förvriden i ett smärtsamt brett leende som såg ut som något ur en serietidning. Efter att ha sett hans blick och leende bestämde jag mig för att gå över gatan innan han kom närmre. Jag tittade iväg från honom och riktade in mig på att gå över gatan. När jag hade kommit över till andra sidan blickade jag tillbaka… och tvärstannade. Mannen hade slutat dansa och stod med ena foten i gatan, andra på trottoaren, med kroppen vänd rakt mot mig. Hans huvud var fortfarande böjt bakåt, med blicken mot skyn, och han hade samma leende.

Detta gjorde mig mycket illa berörd. Jag började gå igen, men höll ögonen på mannen, som inte rörde sig. Efter att ha tillryggalagt ungefär ett halv kvarter vände jag mig framåt en kort stund för att kolla trottoaren framför mig. Gatan var helt tom. Jag var fortfarande nervös och vände mig snabbt tillbaka bakåt, bara för att upptäcka att han hade försvunnit. En kort sekund kände jag mig lättad, tills jag märkte honom igen. Han hade tagit sig över över gatan och var nu lätt hukad, böjd nedåt. Det var mörkt och en bit mellan oss, så jag såg honom inte så tydligt, men jag var säker på att han var vänd mot mig. Jag hade inte tittat bort från honom i mer än 10 sekunder, så han hade rört sig snabbt.

Jag var så paff att jag bara stod och stirrade på honom en stund. Och så började han röra sig mot mig igen. Han tog enorma, överdrivna steg på tårna, som om han var en seriefigur som smög sig upp på någon. Men han rörde sig också mycket, mycket snabbt. Jag hade gärna velat säga att jag bara flydde därifrån, eller drog fram en pepparspray eller mobiltelefon eller vad som helst egentligen, men det gjorde jag inte. Jag bara stod där, helt paralyserad medan mannen kröp sig fram mot mig. Och så stannade han igen, typ fem meter från mig. Med samma leende, med samma blick riktad mot himlen.

När jag till slut fick kontroll över min röst vräkte jag ur mig det första som dök upp i mitt huvud. Jag hade menat att säga ”Vad fan vill du?!” med en arg, befallande ton. Det som kom ut var ett kvidande ”Vad faaaa…?” Oavsett om människor kan känna lukten av rädsla eller ej, så kan de definitivt höra den. Jag hörde den på min egen röst, vilket skrämde upp mig ännu mer. Men han reagerade inte alls, utan bara stod där och log sådär.

Och så, efter en stund som kändes utdragen i evighet, vände han sig mycket långsamt om, och började dans-gå iväg. Bara sådär. Jag ville inte vända honom ryggen, utan bara betraktade honom gå iväg tills han nästan var utom synhåll. Då jag insåg något. Han rörde sig inte längre bortåt, och han dansade inte längre. Jag såg med fasa hur hans avlägsna skugga blev större och större. Han kom tillbaka. Och den här gången rusade han.

Jag rusade också. Jag rusade tills jag kom iväg från den lilla sidogatan och in på en större, bättre belyst gata, med lite trafik. När jag tittade bakom mig såg jag honom inte. Resten av vägen hem slängde jag blickar bakom mina axlar, hela tiden med förväntan att se hans dumma flin, men han var aldrig där. Jag bodde i den där staden i ytterligare sex månader efter den natten, och gick aldrig mer ut på en nattlig promenad. Något i hans ansikte har alltid jagat mig. Han såg varken full eller hög ut. Han såg ut att vara fullständigt och totalt från vettet. Och det är en väldigt, väldigt läskig sak att se.