Would it matter at all

Jag har varit sån här så länge jag kan minnas. Tom, överkänslig och fylld med kaos - men det blir bara värre. Jag saknar mitt gamla jag, fylld med skit men ändå... bättre. Det känns som att jag förlorar kontrollen över mig själv mer för varje dag som går. Jag får panik när jag tänker på det - hur ska det sluta? 

Förövrigt så saknar jag min vertikala labret väldigt mycket (piercingen som gick rakt igenom underläppen).

Som ni antagligen läste förut så hade jag en väldigt bra start på dagen, fram tills typ... efter duschen. Först såg jag mitt ansikte i spegeln och blev jävligt nere över det, för jag har fått typ ''stressutslag''/en massa jävla finnar överallt. Ser ut som ett jävla monster. Så jag bestämde mig för att vila i en stund, somnade i soffan, och när jag vaknade så hade någon skrivit till mig. Det började med en bild, där det stod; ''I had to pretend that I moved on because I know you will just hurt me again. I love and miss you.'' Personen i fråga använde sig inte av sitt eget namn, men jag skrev lite med honom (det visade sig vara J, min föredetta). Jag skrev väl inget speciellt så egentligen... men han skrev en del saker. Sen kom H hem, jag berättade vad J hade skrivit typ, H tog telefonen och skrev till honom. Det blev lite hotfullt från båda två, blablabla, det slutade med att J skrev något i stil med ''Visst, jag ska lämna Sabina i fred. Men om du någonsin gör hennes ögon blöta igen så kommer du att få ångra det.'' plus något mer hotfullt. Well, ni kan ju gissa hur bra stämning det har varit här hemma ikväll... jag klarar verkligen inte av ''the silent treatment'', jag blir verkligen galen inombords. Precis som att det var mitt fel att han skrev. -.- Jag var tvungen att åka till pappa en sväng, sen när jag kom tillbaka hade H somnat. Eller så låtsas han, vad vet jag.

Jag tror inte att jag kommer att kunna sova inatt. Först och främst pga kaoset i mitt huvud - allt J skrev, att H är upprörd, the silent treatment och Skåne - mina tankar flyger alltid tillbaka till Skåne. Plus att jag som sagt sov en stund förut, och så sitter jag här med en Bcaa, så det känns onödigt att ens försöka sova - trots att jag vet att jag kommer att ångra mig på jobbet imorgon. 

Nästa tisdag ska jag till läkaren igen, för att prata vidare om jag ska få träffa en Borderline-specialist. Jag är supernervös, och som vanligt helt säker på att inget kommer att hända. Men vi får se. Jag ska ringa Krami imorgon så att jag får gråta ut lite. Men nu ska väl jag sluta skriva här, fundera vidare, planera natten/dagen och sådär.

If I wasn't here tomorrow, would anybody care? If my time was up I wanna know, you were happy I was there. If I wasn't here tomorrow, would anyone lose sleep. If I wasn't hard and hollow, then maybe you would miss me. I know I'm a mess and I wanna be someone, someone that I like better,
I can never forget, so don't remind me of it forever. What if I just pulled myself together, would it matter at all?
What if I just try not to remember, would it matter at all? All the chances that have passed me by, would it matter if I gave it one more try?

Ett par bilder på gamla (unga) jag



Memory loss

Jag har märkt att dagarna så det är ''extra kaos'' istället för, ja, det vanliga kaoset, så har jag typ svårt att minnas dagen efter typ. Vad fan gjorde jag? Hur kan det vara söndag idag? Typ. Komplicerat. Jag försöker för övrigt att inte bli för ''privat'' här på bloggen, men det är svårt, med tanke på att bloggen syfte just nu är för att jag ska typ, ''ventilera'' mitt kaos, haha. Fast samtidigt så kan man ju inte skriva om vad som helst. Iofs så är det inte jätte många som har tillgång till bloggen just nu då den är låst, men ja, jag ska fundera lite på den saken. Jag vill ju egentligen ha bloggen helt öppen, men samtidigt så vill jag gärna må lite bättre innan så att inte vem som helst kan läsa om mitt kaos. Men nu ska väl jag sätta mig i soffan en stund, och typ inget göra något, haha. Vi hörs mer senare. 


Skåne och framtiden

Godmorgon. Jag sitter med Smoggy i mitt knä, dricker en Nocco periska och småtittar på Mupparnas julsaga, haha. :) Jag var i Angered C en sväng nyss, och köpte min Nocco då, och då funderade jag lite - som vanligt. Jag tänkte att jag skulle sätta mig här så fort jag kom hem och skriva av mig lite. 

På måndag ska jag skriva in mig på boplats, alltså där man söker lägenheter i Göteborg. Jag planerar inte att söka någonting just nu, men man ''sparar dagar'' ju längre man är med, och ja, hamnar i någon slags kö. Och om lite mindre än 3 år så kommer jag att vara ''grön'', mina skulder på Kronofogden är ju betalda, och det tar ca 3 år innan de försvinner efter att man har betalt dem. Tanken är att jag inte borde ha några problem med att få en lägenheten om 3 år, först och främst pga att skulderna är borta, och sen då för att jag kommer att ha stått i kön i 3 år. Jag ska även skriva upp mig på en annan kö, fast för lägenheter i Höör (Skåne, där jag bodde innan). Jag har ingen bra anledning alls att stanna kvar här, eller jo, jag har ju min familj och sådär här, men det går inte en dag utan att jag tänker att jag vill tillbaka till Skåne. Så, tanken är att jag ställer mig i en kö där med, och sen när det väl är dags att söka, ja, då vet jag ju inte var jag är i livet om man säger så. Och jag vill så gärna tillbaka till Skåne egentligen, inte bara för staden, utan även för de människor som jag lärde känna där, men ja... ja, så är det. Jag tänker ofta på att jag inte borde ha flyttat hem till Göteborg överhuvudtaget, jag mådde bättre i Skåne. Men efter att ha bott på behandlingshem, och sedan mitt familjehem i Skåne (i sammanlagt två år), och efter att ha tjötat hål i huvudet på min soctant varje dag under de här två åren - jag vill hem till mina katter. Och ja, en dag sa hon plötsligt ja då. Jag ville så gärna stanna kvar i Skåne, men jag saknade Smoggy och Ziggy så otroligt mycket. Jag var ju bara hemma på permission typ... en helg i månaden ca. Ja, så jag flyttade hem för dem. Vem vet var de hade varit, eller om de ens hade levt idag om jag inte hade flyttat hem - då bodde ju de hemma hos mamma. Självklart kommer alla mina hårbollar att flytta med mig var jag än flyttar, haha, jag tror att de skulle trivas bra i Skåne. ;) Fast man vet som sagt aldrig vart jag hamnar, fast en stor del av mig hoppas på Skåne. 

Det känns som att väldigt mycket kommer att vara annorlunda om 3 år. Fast det är väl självklart... men alltså, många ''stora saker''. Jag tror (och hoppas) på att jag kommer att vara en väldigt annorlunda människa mot vad jag är idag. Förhoppningsvis kommer jag att få gå DBT-terapin snart, och det är en ganska lång och utdragen process, men för många blir allt annorlunda efteråt - alltså mående osv. Det går ut på att man ska lära sig hantera känslor, livet osv. Som jag med borderline inte kan göra överhuvudtaget. Jag hoppas att jag kan få må bra. Nu låter det väl som att jag tycker synd om mig själv eller något, fast ja.. eller ja, ''Varför just jag?'' tänker jag ofta faktiskt. Men jag hoppas som sagt på DBT. Vi får se vad som händer dock. 

Vad som än händer med allt, så hoppas jag innerligt att jag hittar tillbaka till Skåne en vacker dag. Nu tänkte jag läsa lite, och planera dagen. Vi hörs mer senare.♥